För någon vecka sedan läste jag ut Jag, En av David Levithan. Det var en bokcirkelbok, men tyvärr kunde jag inte gå på träffen där boken diskuterades. Synd, för det uppstod verkligen många tankar under läsningen av denna bok.
Jag, En handlar om en person som varje morgon vaknar upp i en ny kropp. Hen har ingen aning om ifall hens kropp är ljus eller mörk, tjock eller smal, kille eller tjej när hen vaknar upp på morgonen. Så har det varit för En så länge hen kan minnas. Den kropp som han föds i kan bo vart som helst inom ett visst begränsat område i USA, se ut hur som helst och leva vilket slags liv som helst, men den som kroppen tillhör är alltid 16 år gammal, precis som att En alltid befann sig i tolvåriga kroppar när En själv var tolv och sexåriga kroppar när En själv var sex. Det här är alltså något som En numera är van vid och som En har accepterat. En är som ett flyktigt spöke som lever olika personers liv och träffar många olika personer, men bara under en enda dag. En lämnar alltså inga bestående intryck, har inga egna vänner, har inget eget överhuvudtaget, utan lever helt enkelt andras liv. En har tillgång till personens minnen och erfarenheter och kan därför leva personens liv precis som vanligt. Det kräver en enorm kapacitet att anpassa sig, och det behärskar förstås En till fulländning. Men en dag, den dag som berättelsen inleds, sker något annorlunda.
En vaknar och befinner sig i Justins kropp. Justin har en flickvän som heter Rhiannon. En gillar inte Justin som person alls, han är dryg och behandlar inte sin flickvän särskilt väl. Men han kommer snabbt att börja gilla Rhiannon och han bestämmer sig för att ge Rhiannon ett oförglömligt minne den enda dag han kan. Dagen efter är ju Justin tillbaka i sin vanliga kropp och är lika dryg mot Rhiannon som vanligt. En däremot befinner sig i Leslie Wongs kropp. En försöker leva hennes liv som vanligt, men kan inte sluta tänka på Rhiannon. En bara måste träffa henne igen. Nu uppstår en slags kärlekssaga som förstås är helt omöjlig. Hur kan man bli kär i någon som hela tiden byter kropp och utseende? Hur kan man ha ett förhållande när man aldrig vet i vilken skepnad den andre parten dyker upp, vart hen bor eller har för sysselsättning? Hur kan man vara tillsammans med någon när man aldrig vet hur framtiden ser ut? Det är dömt att misslyckas och Rhiannon är oerhört skeptisk. Dessutom är hon ju tillsammans med Justin fortfarande. Men En är envis.
Det här var verkligen en läsupplevelse. Till viss del kan man tycka att boken blir lite tjatig och tråkig med alla upprepningar. För varje ny dag måste ju författaren beskriva en ny karaktär vars kropp En vaknar upp i, och då måste ju miljön och den personens relationer och liv beskrivas, vilket blir lite tjatigt i längden. Men det uppvägs av allt det andra. Det jag gillar allra mest är det tänkvärda, det filosofiska. Hur mycket betyder utseende egentligen? Är det personen eller kroppen man blir attraherad av? Boken är också ett starkt inlägg i hen-debatten. En är nämligen könslös. Hen vaknar ju upp i nya kroppar hela tiden och beskriver själv såhär: ”Jag tänkte inte på mig själv som pojke eller flicka – det har jag aldrig gjort. Jag brukade bara se mig som pojke eller flicka under en dag. Det var som en ny uppsättning kläder.” Jag gillar också de ögonblicksbilder man får av alla karaktärers liv, man får en riktigt bra inblick i hur olika liv vi alla kan leva trots att man är lika gammal och bor i samma land. Ni förstår säkert varför det här är en bra bokcirkelbok, det uppstår mycket tankar under läsningen och det finns hur mycket som helst att diskutera.
Jag har aldrig läst något av David Levithan innan, men jag blir naturligtvis nyfiken på vad han som författare mer kan åstadkomma med tanke på att han fått den här helt makalösa bokidén med en figur som byter kroppar och därmed liv varje dag. Han har också skrivit en bok ur Rhiannons perspektiv, En annan, som jag definitivt kommer att läsa. Men han har också skrivit andra böcker med andra karaktärer. Dessutom ska tydligen Jag, En filmatiseras. Den vill jag se, det känns som att det här är en bok som passar mycket bra som film.
Idag börjar diskussionen av Norra Latin i Barnbokscirkeln på Facebook. Det är en rejäl bok på närmare 600 sidor som handlar om två tjejer, Tamar och Clea, som båda börjar i ettan på gymnasiet. De har valt att gå på skolan Norra Latin i Stockholm, på teaterprogrammet. Det är en skola med gamla anor dit det krävs antagningsprov och bra betyg för att ta sig in. Clea har haft många roller trots att hon inte ens börjat gymnasiet ännu och hennes mamma, som nu är en populär skådespelerska, gick på Norra Latin, så det var självskrivet för Clea att även hon skulle gå där. Tamar hade det inte lika enkelt. Hon har bott i Östersund och bara spelat teater där i en lokal teatergrupp. Men hon brinner för teatern och har alltid velat gå på Norra Latin. Det visar sig dock att det kanske inte var bara hennes talang som gjorde att hon kom in på skolan…
Jag trodde att jag hade skrivit om den här boken för länge sedan, men tydligen hade jag inte det. Vi hade den som bokcirkel i gruppen Barnbokscirkeln på Facebook för några månader sedan och nu när jag läste Johanna Nilssons senaste, augustiprisnominerade, bok som heter För att väcka hon som drömmer, så kom jag att tänka på att jag nog inte skrivit om denna. Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är den långa, men häftiga titeln.
För att väcka hon som drömmer är titeln på Johanna Nilssons senaste bok. Hon är, som jag nämnt många gånger tidigare, en av mina absoluta favoritförfattare och jag var därför väldigt nyfiken på den här boken. När jag dessutom såg att den blev Augustprisnominerad blev förväntningarna höga. Nu efteråt känner jag mig däremot lite ambivalent, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken.
Igår kväll läste jag ut Flickan på hotellet. Sista delen sträckläste jag. Enormt bra skriven! Den handlar om Alex och hennes kompisar Bianca och Charlie som tillsammans börjar nysta i ett fall som sker i deras närhet. Det handlar om en 17-årig flicka som hittas strypt i en hotellsäng. Alexandra, Bianca och Charlie blir väldigt berörda av detta och bestämmer sig för att försöka ta reda på vem som mördade henne. Egentligen är det en ganska klassisk deckarhistoria där de tre ungdomarna listigt hittar ledtråd efter ledtråd, parallellt med polisens arbete. De får vissa detaljer från polisen på ett trovärdigt sätt, samtidigt som de också hittar sina egna ledtrådar, också på ett ganska trovärdigt sätt. Man förstår så småningom åt vilket håll det barkar, vem det är som ligger bakom mordet, men det är klurigt under tiden. Den bästa delen av boken är dock inte skildringen av själva mordgåtan, utan allt det runt omkring. Bianca som inte går till skolan tilltalas jag mycket av, hon ser jag fram emot att läsa mer om. Boken fungerar också bra som ögonöppnare, för det här är något som skulle kunna hända när som helst runt omkring oss. Det är till och med något som faktiskt händer också på riktigt. Det här är verklighet även om just den här boken råkar vara fiktiv. Jag blir också imponerad över att det faktiskt går att skriva en riktigt bra deckare för unga vuxna. Det finns ju inte direkt någon uppsjö. Det finns en massa barndeckarserier, som LasseMaja, sen finns det vuxendeckare, typ… Katarina Wennstam som skrivit boken är ju en av mina favoritförfattare och det visar sig att hon skriver briljant även för ungdomar. Det här ska tydligen vara den första delen i en planerad trilogi. Jag ser verkligen fram emot att läsa de kommande två delarna.
”Jack är ansiktsblind. Han känner inte igen någon, inte ens sina egna bröder, och kämpar hårt för att hålla det hemligt. Libby är stark, rolig och älskar att dansa. Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är. När Jack och Libby möts förändras allt.”
Vad jag längtade efter att få läsa Anna Ahlunds andra bok efter att jag blivit golvad av Du, bara. Hennes andra bok, som nyss har kommit ut, heter Saker ingen ser. Den är på ett sätt väldigt annorlunda, men på ett annat sätt väldigt lik hennes debutbok. Hennes härliga och stundvis poetiska språk är detsamma i denna nya bok med alla de träffsäkra och trovärdiga dialogerna, liksom alla de fantastiska skildringarna av hur det är att vara ung idag med exempelvis vänskap, kärlek, sexualitet och identitet som centrala teman. Det som skiljer sig åt är upplägget och innehållet. Där debutboken fokuserade på en kärlekshistoria mellan två personer fokuserar Saker ingen ser istället på ett stort kompisgäng. Man får följa många olika ungdomar som sinsemellan är rätt olika. Ett sådant upplägg kan lätt bli spretigt och Anna Ahlund ligger ibland på gränsen. Det kräver lite närvaro av läsaren ibland att hålla reda på de olika karaktärerna. Men självklart blir det lättare ju längre man kommer i boken.
