Efter att ha läst och tyckt väldigt mycket om Christina Wahldéns Darwindeckare Nämn inte de döda såg jag väldigt mycket fram emot att få läsa del två i serien, Cyklonvarning. Nu har jag läst och tyvärr fastnade jag inte alls lika mycket för den boken, även om den förstås är bra den också.

Det är snart jul i Darwin. Julen där är varm och fuktig. Regnperioden är här och dessutom närmar sig en kraftfull cyklon. Polisen Bluey översköljs av minnen från den våldsamma cyklonen Tracy på juldagen 1974, i vilken hans lillebror dog. Samtidigt ökar narkotikahandeln i trakten och tillsammans med Jess blir Bluey indragen i en utredning där en ung man skjutits ihjäl.

Ursprungsbefolkningen är även i denna bok extra utsatt. Jess brottas med fördomar och rasism, men också med rädslan för att bli en coconutpolis, dvs svart utanpå men vit inuti. Fördomar brottas också Blueys dotter Cat och hennes flickvän, den svenska konststudenten Greta med.

Cyklonvarning håller ett lagom spännande tempo hela tiden, på gott och ont, det blir mer en mysdeckare än riktigt spännande. Bokens stora behållning är inte själva deckarhistorien utan det är i första hand den exotiska miljön och i andra hand de intressanta karaktärerna. Miljöskildringarna och skildringarna av det australienska samhället, befolkningen och kulturen är väldigt intressant att ta del av. Men tyvärr räcker inte detta ända fram denna gång. Första boken i serien var betydligt bättre. Jag ser dock ändå fram att fortsätta läsa dessa Darwindeckare så jag hoppas det kommer en tredje del snart.