Dan Browns nyaste bok, Den förlorade symbolen, lyckades inte fånga mig nämnvärt. Jag läste visserligen ut den, så den höll inte alltför låg nivå, men mycket mer än så var det inte. Huvudpersonen är som vanligt Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard. Boken inleds med att Robert Langdon hamnar mitt i händelsernas centrum och hamnar således i trubbel och måste hålla sig undan myndigheterna som nosar honom i baken. Han hittar dessutom en kompanjon, en kvinnlig sådan, som är med i dramat. Under bokens gång hinner de båda förstås vara med om nära döden-upplevelser, sorg, glädje och dramatik. Ingenting som vi inte läst i de tidigare böckerna alltså. Det som skiljer mellan böckerna är förstås själva storyn, denna gången handlar det om frimurarna och deras hemligheter. En överraskande sak är att ”skurken” inte visar sig vara den man trodde att han var. Det tyckte jag om. I övrigt var det inget vidare nytänkande i boken. Nja, jag tror att det får räcka med Dan Brown för mig, kommer det en ny bok så lär jag inte läsa den.