Efter framgångarna med trilogin om hemmafrun Maj drabbades Kristina Sandberg av cancer. Bröstcancer. Det var våren 2016 och två år sedan hon fick Augustpriset för Liv till varje pris. Hon var ett av landets mest efterfrågade författare och hon reste land och rike runt för att prata om böckerna och Maj. Det var så mycket stress, hon började närma sig bristningsgränsen, men samtidigt visste hon att hon måste ta tillvara på den tiden, den möjligheten hon fick. Hon hoppade över mammografin, den fick stå åt sidan som så mycket annat den där hektiska tiden. Men det fanns en smärta hon inte riktigt kunde ignorera trots all stress och press. En värk som strålar från bröstet ut i armen och handen som domnar. Den hektiska tiden får dock ett abrupt slut. Kristina Sandberg nås av beskedet att hennes pappa har dött. Strax därpå får hon ytterligare ett besked. Aggressiv bröstcancer med tre tumörer i ena bröstet.

Om allt detta skriver hon om i sin nya bok, En ensam plats. Hon kallar den så, därför att cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, och där orden inte når fram. Där hennes liv kommer att vända till att handla om sorg, förlust, kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

Sådana här böcker brukar kunna tendera till att ha ett stort terapeutiskt värde för författaren själv, något som ibland kan ta över för mycket. Men så är det inte här. Jag blir berörd och helt enkelt drabbad av boken. De som själva varit drabbade av cancer kommer förstås att känna igen sig och kanske själva läka en smula. Jag har själv inte varit drabbad av just cancer, men jag har definitivt varit på en ensam plats, när jag flydde från mitt ex och levde under hot så kände jag mig oerhört ensam eftersom andra människor inte visste hur de skulle bemöta mig. Språket är omtumlande och skälvande och håller som vanligt hög klass. Möjligen är boken dock lite för lång, men det är en randanmärkning i det hela, för En ensam plats är helt enkelt en välskriven, berörande roman.