Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag fuskar jag faktiskt lite… Jag har faktiskt redan läst ut den här boken, det är alltså ingen bok jag läser just nu. Jag har till och med redan skrivit om den här på bloggen tidigare den här veckan. Men medan jag läste skrev jag av flera citat och därför delar jag med mig av dessa här. Jag har läst och älskat När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer och citaten kommer alltså därifrån. En underbar läsupplevelse!

Jag har varit så förtvivlad att jag trott att kroppen skulle brista, och ändå har jag inte upplevt det värsta. Men hans föräldrar har gjort det, och det är min sons fel. Min son har orsakat deras sorg.

Och när hundarna kommer, när de springer genom trädgården, då är dörren fortfarande stängd och låst. De kommer runt husets hörn, de tunga tassarna gör stora avtryck i den vita snön. Med blottade tänder kommer de, med rött tandkött, med ögon tomma som skotthål. De är inte människor, de kan inte prata, de vet bara att huset är hotat. En hund ser bara svartvitt, en hund urskiljer inga nyanser. Den hugger.

Pappa öppnar munnen och ska säga något men han hinner inte, för Isak skjuter snabbt ut handen och rycker av Anton kepsen. Det långa håret är bortklippt. Skallen är renrakad. Pojkhuvudet ser mycket hårt ut.

Isaks mamma går mellan rummen i huset. Hon går över trösklar, upp och ner för trappor, ut och in genom dörrar. Huset är en labyrint och hon har ramlat ut ur verkligheten, hon söker efter någon. Det ser barnsligt ut, som en kurragömmalek: varje gång hon kommer till ett nytt rum letar hon efter Anton. Är han här inne? Eller här? I duschen? I klädkammaren? Tittut! Fritt fram! Tiden har gått ur led, Anton är tre år och sju år och elva år. Han gömmer sig, han busar, han har gjort något dumt och vågar inte komma fram. Kom igen nu, Anton! Har vi inte uppfostrat dig så, har vi inte lärt dig att man ska stå för vad man har gjort? Men Anton har inte gömt sig, han är inte där. I plötsliga glimtar minns hon att hennes yngste son är femton år nu, att han blev hämtad av polisen i morse, att det påstås att han har gjort något fruktansvärt. Under de ögonblicken slår hon knytnäven mot bröstkorgen. Suckar tungt när luften pressas ur lungorna, sluter ögonen som om smärtan var en njutning. Sedan går tiden ur led igen och hon vandrar vidare mellan rummen. Hon vet inte vart hennes son har tagit vägen, hon kan inte sluta leta efter någon som inte är där.