Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från en barn- och ungdomsbok som heter Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Boken utspelar sig i Kiruna och handlar om flytten av Kiruna som planerades på grund av LKAB:s gruvsprängningar under staden. Bokens huvudperson heter Maja och hon vill verkligen inte att flytten ska genomföras, men hon är också livrädd för sprängningarna som sker varje natt. Hon har packat en nödväska och ställer klockan på just tio över ett varje natt för att kunna rädda sin familj om staden rasar under en sprängning. Hon är så pass orolig att hon drabbas av panikångestattacker. Samtidigt kämpar hon med helt vanliga tonårsproblem där skola, föräldrar, bästa kompisen Julia och kärleken Albin är i fokus. I det här avsnittet beskriver författaren när Maja får en av sina panikångestattacker och jag tycker att det är så himla bra skildrat. Ni kanske förstår varför Tio över ett fick Augustpriset 2016?

Jag går så sakta det bara går. Myrsteg. Jag tittar in i skyltfönster. Alva går in i biblioteket. Steg för steg. Snart är jag där. Då börjar det. Hjärtat provar att hoppa ett extra slag, lite för fort. Resten av kroppen hänger genast med. Illamåendet sköljer över mig och jag börjar andas alldeles för fort. Känslan av att vilja fly min egen kropp är så stark att jag vill gråta. Jag kan inte springa eller gå. Jag står utanför biblioteket och ser Alva skymta i fönstret på första våningen. Tänk om jag svimmar nu? Jag tittar mig omkring. Vem skulle kunna rädda mig? Jag håller fast i lyktstolpen. Jag vill inte kräkas. Jag. Måste. Andas. Och plötsligt står han där i fönstret. På entréplan, vid tidskrifterna. Våra blickar möts och han kisar. Men han går inte. Han står stilla. Jag håller på att dö framför ögonen på Albin. Och han förstår inte det. Min kropp jagar min själ. Vrider mig ut och in, gör mig så sårbar och skyddslös. Ögonen fylls av tårar. Albin ser förvånad ut. Då springer jag. Samma väg som jag kom. Nerför Föreningsgatan. Väskan slår mot min höft.