Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från ungdomsboken Jack av Christina Lindström. Det är en bok som handlar om kärlek och relationer, men också om när ens förflutna kommer ikapp en. Bokens huvudperson är Jack. Han blir kär i Freja och faller verkligen handlöst för henne. Hon känner likadant. Men när Jacks förflutna kommer ikapp och Freja inser att Jack tidigare varit en annan person än han är nu väljer Freja att backa. Jack försöker febrilt att få Freja att inse att han lämnat allt det där bakom sig, men det är inte det lättaste…

Det som är speciellt med den här boken är just att det är en ung kille som är huvudperson trots att det alltså handlar om kärlek och relationer. Det är också det som är bokens största styrka – författarens förmåga att skildra Jacks känslor för Freja är enastående. Jag älskar språket i den här boken. Kolla bara här:

Månen skiner in genom de höga fönstren i sporthallens café. Trots att det inte är natt syns den tydligt där uppe, och stjärnorna gnistrar. Jag tänker på Freja och mig när vi stod på balkongen. Jag tänker på hennes skratt och på hennes snabba repliker. Och på hur hon drog i tröjärmarna och trampade runt på stället.

Fan, det är som att allt jag känner för henne knappt får plats i kroppen. I bröstet.

Inom några hundra miljoner år kommer solen troligen att svälja jorden. Innan dess hann Freja ändra jordens omloppsbana och en del andra förutsättningar för Vintergatan. Det krävdes bara att jag hörde en enda klang från den lilla bjällran hon av någon anledning har satt fast med en säkerhetsnål på sin jacka. Eller nej, det krävdes bara en enda blick in i hennes gröna ögon.

och detta stycke:

Tiden går för långsamt. Den gör vad den kan för att provocera. Ett och ett halvt dygn kvar till höstlovet. Ett och ett halvt dygn tills jag får träffa Freja.

Inne i mina ådror dunkar blodet, så att jag knappt hör ljuden runt omkring mig. Jag har varit lite kär i flera tjejer förut, men med Freja känns allt större. Allt tidigare var en viskning medan hon är ett rop. Jag kan inte låta bli att tänka på henne. Jag gör inte ens ett försök att smöra in mig hos Jennifer som just har kommit hem från Mallorca och går genom skolkorridorerna i ett vitt linne som får hennes hud att se sjukt fräsch ut. Nu är Jennifer bara en del av bakgrundsbruset, precis som lektionerna, trafiken utanför klassrumsfönstret, Ola som spekulerar i vem som ska vara målvakt i kvällens innebandymatch och Abrahamsson som hela tiden pratar om lördagens fest.

Men jag gillar också hur författaren skildrar Jacks personlighet och insida. Han är en känslosam, grubblande kille, trots sitt coola och hårda yttre och här skildras det suveränt hur jobbigt det kan vara för honom inombords:

Jag kan vara så sjukt glad ibland utan någon särskild anledning. Jag har ett tivoli i bröstkorgen, en karneval. Varje steg är ett explosivt skridskoskär och ljudet från skenorna ekar mot ishallens tak. Technorytmer dunkar i blodet. Och jag kan vara så jävla förbannad fem minuter senare. Rastlös, irriterad, less. Men det var värre när jag var liten. Innan jag lärde mig att inte känna efter så mycket. Inte känna hela tiden. Jag har tränat bort det i omgångar.

Nu sitter jag på spårvagnen och försöker låta bli att behandla mina fingernaglar som snacks. Jag är inte nervös, bara hungrig, intalar jag mig själv.

Jag hade kunnat skriva ner ännu mer, men läs boken istället är min absoluta rekommendation, du kommer inte att ångra dig 🙂