På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu försöker jag ta mig igenom Mons Kallentofts senaste bok Se mig falla.

Hon tar av honom tröjan, knäpper upp hans byxor och drar av sina trosor och upp med kjolen, hon grenslar honom, snabbt och hårt, djupt från första stund och hon har bråttom, som om det här är morgonen före undergången, eller så förstår hon bara att han måste iväg.

Att tiden är knapp.

Follame, cariño.

Är det det hon säger? Hennes haka underifrån, näsborrarna, och hon rör sig som i takt med rummets dofter, någon gryta på spisen som lämnats där igår kväll för att svalna, kanske ropa vieja, som osar av chili, koriander och nästan härsket flott.

På morgonen vill hon göra det så här, rida honom som ett trött djur, hon utnyttjar honom på så vis, och han stryker henne över kinden, vet att hon vill det.

”Säg att du älskar mig, Tim”, ber hon, och visst kan han göra det, jag har sagt det förr.

”Jag älskar dig”, säger han.

Han är i rummet, men bara en liten del av honom, när hon rör sig ovanpå honom och han är i hennes varma inre är hela han försvunnen till slut. Om tabletterna kan ta isär hjärnan, kan knullande plocka isär själen.

Jag är visserligen bara på sidan 73, men än har jag inte fastnat för den här boken. Det är lite välrått för min del. Och oengagerande. Jag har dessutom svårt för berättartekniken och för karaktärerna. Kanske blir det bättre sedan, men jag har faktiskt svårt att tro det. Är det någon som har läst Se mig falla och tyckt om den?