På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag läser just nu Tara Westovers Allt jag fått lära mig, en berättelse om att växa upp i en mormonfamilj, helt avskiljd från samhället och hur hon, mot alla odds, lyckas komma därifrån och skaffa sig en utbildning, vilket skedde på grund av att hon mer eller mindre blev utkastad från sitt eget hem.

Jag stod i köket och övervägde mina alternativ medan jag tänkte på hur jag just hade gett pappa fyrahundra dollar, en tredjedel av mina besparingar, när mor vände sig mot mig och sa: ”Tror du att du skulle kunna flytta ut i slutet av veckan?”

Någonting i mig brast, en damm eller fördämning. Jag kände mig kringkastad, oförmögen att hålla mig själv på plats. Jag skrek, men skriken var kvävda; jag kunde inte andas. Jag hade ingenstans att vägen. Jag hade inte råd med en lägenhet, och även om jag haft det låg de enda hyreslägenheterna i stan. Och då skulle jag behöva en bil. Jag hade bara åttahundra dollar. Jag spottade och fräste allt detta åt mot mor, sedan sprang jag in på mitt rum och smällde igen dörren.

Hon knackade på några sekunder senare. ”Jag vet att du tycker vi är orättvisa”, sa hon, ”men när jag var i din ålder hade jag redan flyttat hemifrån och skulle gifta mig med din far”.

”Gifte du dig när du var sexton?”

”Var inte dum”, sa hon. ”Du är inte sexton”.

Jag stirrade på henne. Hon stirrade på mig. ”Jo, det är jag. Jag är sexton.”

Hon tittade noga på mig. ”Du är minst tjugo.” Hon lade huvudet på sned. ”Är du inte det?”

Vi var tysta. Hjärtat bultade i bröstet på mig. ”Jag fyllde sexton i september”, sa jag.

”Åh”. Mor bet sig i läppen, sedan reste hon sig och log. ”Bry dig inte om det då. Du kan stanna. Vet inte vad din pappa tänkte egentligen. Vi glömde väl antar jag. Svårt att hålla reda på hur gamla ni ungar är”.

Tara var 17 år när hon för första gången satte sin fot i en skola. Det var meningen att familjens sju barn skulle hemskolas, men det blev inte mycket med det. När Tara började i skolan 17 år gammal hade hon massor av brister, hon hade till exempel aldrig hört talas om Förintelsen. Hon saknade även de mest grundläggande kunskaperna i matte, grammatik och naturkunskap. Första gången hon gjorde intagningsprov till college slutar det nästan i katastrof och hon åker hem för att jobba på pappans skrot igen:

När det var över misstänkte jag att jag hade misslyckats på matten och jag var säker på att jag misslyckats på naturkunskapen. Mina svar på naturkunskapsdelen kunde inte ens kallas gissningar. De var slumpmssiga, bara mönster av prickar på det konstiga rosa formuläret.

Jag körde hem. Jag kände mig dum, men mer än dum kände jag mig löjlig. Nu när jag hade sett de andra eleverna – sett dem marschera in i klassrummet i prydliga rader, inta sina platser och lugnt börja fylla i svaren, som om de utförde en inövad rutin – verkade det absurt att jag hade trott att jag skulle kunna hamna bland de femton översta procenten.

Det var deras värld. Jag drog på mig overallen och återvände till min.

Jag har bara läst halva boken ännu, men den är väldigt läsvärd. Svår att lägga ifrån sig.