Jag fick ett recensionsexemplar på en bok från LL-förlaget. Den är skriven av Tomas Dömstedt och illustrerad av Helena Davidsson Neppelberg. Titeln är ”Ett barn ska jag ha…” och den beskriver innehållet ganska bra. Såhär står det om boken på baksidan:

Maries liv är perfekt. Hon har ett jobb hon gillar, hennes kille Anders älskar henne och Maries syster ställer alltid upp. Det är bara en sak som fattas: ett barn. Och äntligen händer det. Hon blir gravid! Men hennes syster som tidigare stöttat henne blir rasande, och Marie vågar inte ens säga till sina föräldrar att hon ska ha barn. Hon har ju det där FELET, utvecklingsstörningen som gör att hon inte alltid hänger med riktigt. Ska Marie få föda sitt barn ändå?

Jag brukar vanligtvis inte läsa böcker från LL-förlaget, men den här boken var ett undantag. Den tar upp en viktig fråga om funktionshinder och föräldraskap. Boken är kort, bara strax över hundra sidor, och har stor text och mycket luft på boksidorna. Dessutom är språket lättförståeligt. Men trots det så griper den mig. Jag börjar fundera på ämnet som boken handlar om. Att få barn är inte självklart för den här gruppen av människor. Boken är läsvärd, ämnet är viktigt.

Det är ett hett ämne överhuvudtaget att debattera om vilka som har rätt till (eller borde ha rätt till) att skaffa barn. Lesbiska får inseminera sig i Sverige, men singelkvinnor som vill insemineras tvingas än så länge åka till andra länder, som Danmark. För adoption finns många stränga regler, bland annat när det gäller ålder och hälsa på de blivande adoptivföräldrarna, men för att skaffa biologiska barn finns inga kontroller eller hinder. Att adoptera som ensamstående är oftast svårare och har större begränsningar än att adoptera som par.

Jag googlade lite om ämnet ”rätt att skaffa barn” och hittade några läsvärda länkar. ”Drottningen” har bloggat om ämnet här. Lanternan (nättidning för funktionshindrade) har också skrivit om ämnet, bland annat här.