Therese Cristiansson – Hagamannen, så våldtogs en stad
Författaren är kriminalreporter på Expressen och har tagit del av den stora utredningen kring Hagamannen. Den här boken fokuserar mycket på brotten och framförallt på offren. Författaren tar också upp våldtäkter i ett nationellt perspektiv. Hon har intervjuat serievåldtäktsmän och redogjort för liknande våldtäktsfall i övriga Sverige. Boken är skrämmande. Den visar hur en hel stad hölls i ett skräckens välde under flera års tid. Den visar hur människorna blev påverkade och begränsade i sin vardag. Tjejer vågade inte gå ut själva, deras killar och pappor skjutsade dem överallt. Boken tar också upp många andra anmälningar på sexuellt våld i Umeå under tidsperioden, vilka inte kunde kopplas till Hagamannen. De flesta är idag olösta och nedlagda, på grund av att spaningsuppslag har saknats. Det är också skrämmande läsning. Boken ger en mörk bild av Sverige, men det finns också ljus. En engagerad allmänhet och en engagerad poliskår har faktiskt sett till att Hagamannen, Niklas Lindgren kunde gripas till slut.
Jag önskar att det vore mer information om just Niklas Lindgren. Vem är han, varför gjorde han detta? Och hans sambo, märkte hon verkligen ingenting under alla dessa år. Hans vänner, föräldrar, syskon, arbetskompisar, vad sa de, hade inte de heller märkt något? Det är frågor som jag har undrat över sedan Hagamannen greps och som jag hade velat få svar på från den här boken, men de lämnas obesvarade.
Annars är det en lättläst och läsvärd bok. Det är ett journalistiskt språk och författaren får bra grepp om läsaren. Boken är välskriven och genomarbetad, dock spretar den lite åt olika håll, eftersom författaren försöker att samtidigt, i samma bok, skriva både en bok om Hagamannen och en bok om våldtäkter i största allmänhet. Boken är som sagt skrämmande, samtidigt som den är en bra skildring över samhället idag. Det är en bra bok för att skapa debatt över sexualvåldet i Sverige.
Camilla Andersson & Anders Boström – Den 777:e mannen – polisens jakt på Hagamannen
Den här boken är annorlunda skriven. Författarna är två journalister som båda har anknytning till Umeå på något sätt. Boken är skriven i skönlitterär form som en deckare, typ Mankells Wallander-böcker. Det gör att det ibland känns påhittat, overkligt. Händelseförlopp skildras ibland noggrant, till exempel så berättas det om vad ett vittne åt till frukost, en dag år 2000, vem kan minnas det sju år senare när boken skrevs? Ibland undrar man som läsare vad som är sanning och vad som är fiktion. Boken är dock välskriven med mycket research bakom. Dock irriterar jag mig på att jag har hittat flera korrekturfel.
Det är mycket fokus på polisutredningen. Man får följa polisens arbete och man ser att de flera gånger har varit nära Hagamannen. Det är en intressant vinkling, men det gör tyvärr också att boken saknar psykologisk vinkling. Man får inte läsa om offren annat är i kortfattade fallbeskrivningar. Man får inte läsa om Niklas Lindgren, vem han var och varför han gjorde detta. Och man får inte läsa om vad hans omgivning tyckte och tänkte när de fick veta att han var Hagamannen.
Det är en lättläst och intressant bok, särskilt för oss som bor här i Umeå och minns hur det var under de år som Hagamannen härjade fritt. Men om man vill ha mycket information och få en psykologisk vinkling, då är det Christianssons bok man ska läsa.