Bloggens tema för november är läskigt och läskigt kan man säga att det är i Hemmet, Mats Strandbergs senaste skräckroman. Den utspelar sig på ett demensboende. Huvudpersonen heter Joel. Han har återvänt till småstaden där han växte upp. Han bor egentligen i Stockholm där han drömmer om att försörja sig på musik, men nu har han återvänt till den plats han lämnade i tonåren. Detta eftersom han har tvingats bli förälder till sin mamma, Monika, som blivit allt mer dement och nu ska få flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomskompis Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonåren, då de skildes åt på ett dramatiskt sätt som ovänner. De har inte lätt att hitta tillbaka till varandra nu heller, tvärtom försöker de helst undvika varandra. Men det visar sig att Monika snabbt blir sämre sedan hon har flyttat in på Tallskuggan. Hon får våldsamma utbrott. Och det värsta av allt är att hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Faktum är att det nästan är som om något okänt har tagit över henne. Det blir det som slutligen för samman Joel och Nina igen, de tvingas prata med varandra och samarbeta för att försöka rädda Monika och slutligen även sig själva.
Hemmet är krypande läskig. Sådär så man sitter på helspänn och undrar vad det egentligen är som händer. Att boken utspelar sig på ett demensboende skapar den allra bästa fonden för händelseutvecklingen. Det visar sig bli en slags exorcismhistoria, men det är ju så svårt att veta vad de gamla upplever, vad som är verkligt och inte. Det är lätt att avfärda det mesta till en början, just eftersom man vet att de inte är riktigt klara i huvudet. Men frågan är vem som har detta tolkningsföreträde, kanske är det egentligen så att de gamla har mer koll än man kan tro. Kanske har de rätt när de anar att inget står rätt till. Mats Strandberg vänder gärna på detta och försöker få oss att tänka efter. Man blir inte riktigt rädd och skrämd medan man läser/lyssnar, men det är en obehagskänsla som ger kalla kårar längs ryggen. Väldigt bra skräckkänsla enligt mig. Just det att boken utspelar sig mitt i vardagen, på en plats som de flesta känner igen och allt är så realistiskt så blir det extra obehagligt när de läskiga partierna vävs in mitt i vardagsrealismen. Jag gillar definitivt Hemmet bättre än Färjan av samma författare, den var mest blod och splatter, inte läskig alls. Tydligen ska Färjan filmatiseras och jag tror även Hemmet skulle bli bra som film, Strandberg skriver väldigt actionfyllt och filmiskt. Ett stort plus för mig som har jobbat inom äldreomsorgen är de fina skildringarna av äldreomsorgen och rutinerna på ett demensboende, de känns väldigt trovärdiga. Karaktärerna känns dock aningen stereotypa och platta, men relationerna beskrivs på ett bra sätt istället.