Hon kallades hemmasittare… och skolan, tårarna och kampen i hallen är en bok just för alla som brottas med sitt barn i hallen på morgonen. Alla som mutar, vädjar, tjatar och kämpar med att få barnet till skolan. Det är en personligt hållen, berörande berättelse om författarens egen dotter Lova som inte länge kunde gå till skolan. Om hur det gick till när hon blev – och slutade vara hemmasittare.

Boken innehåller också fakta, samtidsanalys, tips och råd. Varför är det så många barn som inte mår bra i skolan och som därför vägrar att gå dit? Vad kan vi som individer göra och vad kan samhället göra? Det är en reportagebok som alltså varvar berättelsen om Lova med fakta, intervjuer och en granskning av ämnet. På så sätt kommer man djupare in i ämnet hemmasittare och läsaren får en djupare förståelse.

För många föräldrar innebär boken troligen stor igenkänning liksom känslan av att man inte är ensam. Men boken är lika läsvärd för rektorer, pedagoger, kuratorer och andra som träffar barn och unga i sina yrkesroller. Samt för politiker och tjänstemän inom kommunen. För det är ju faktiskt så att det är skolmiljön som oftast brister för dessa barn, och det behövs resurser för att kunna hjälpa dessa barn tillbaka till skolan igen. Små undervisningsgrupper exempelvis. Många fler tips finns inne i boken. Och det syns tydligt också i boken hur liten kunskapen är just kring de barn som kallas för hemmasittare och anledningarna till varför de inte tar sig iväg till skolan.

Hon kallades hemmasittare är en läsvärd bok som skapar förståelse och kunskap kring hemmasittare. Boken är skriven av Nadja Yllmer som varit prisbelönt journalist på Uppdrag Granskning och jag är glad att hon skrivit den, för det här är verkligen en bok som behövs. Och om du vill ha en barnbok som handlar om ämnet rekommenderar jag Gro Dahles nya bok Grävlingdagar – en så fin skildring av ett barn som plötsligt inte längre vill och kan gå till skolan.