I Jag är visst någonting skildrar Ida Ali-Lindqvist sina år på ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem, Hassela som ligger här i Hälsingland där jag bor. Grundidén med Hassela var att genom disciplin och solidaritet rädda arbetarklassens barn från missbruk. Men det fanns också en baksida, med pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.

Boken utspelar sig under nittiotalet då Ida tillbringar två år på Hasselakollektivet. Hon tror först att hon kommit till en bra plats där hon ska få hjälp att förstå varför hon inte mår bra. Men det dröjer inte länge förrän hon känner tvivel och en oro. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Hon vill inte att de ska tycka att hon inte duger. Ida vill ta tag i sitt liv, göra rätt för sig, bli en arbetarunge som de slipper skämmas för. Men är det verkligen så enkelt som de på Hassela påstår?

Jag är visst någonting är en personlig och utelämnande skildring av några avgörande år i en ung människas liv. Det handlar om missbruk, makt, gemenskap, mening, solidaritet och en längtan efter något annat. Det är en intressant värld att få en inblick i och jag tycker att det är jätteviktigt att sådana här verksamheter granskas. Boken är lättläst och utforskande. Jag hade dock kanske önskat än mer djup när det gäller vissa frågor, det känns som att författaren mest skrapar på ytan. Hon är en god skribent och inte minst i reportage-form, det blir levande när hon skildrar personer och miljöer på kollektivet. Men det hon varit med om tar över, även om hon förstås har rätten till sin historia. Men jag hade önskat en vidare granskning. Hur kom det sig att allt detta fick ske på Hassela? Varför ställs inte de ansvariga till svars? Varför gräver man inte djupare? Jag hade önskat intervjuer, fakta, debatt och analys. Ali-Lindqvist uttalar knappt någon kritik mot Hassela alls utan skildrar bara vad hon varit med om, och låter sedan läsaren själv skapa tolkningar. Dessutom fick man för lite bakgrund till varför hon hamnat på Hassela, vilket gör att trovärdigheten brister en smula.