I utmaningen Klassikerns år så är tanken att vi varannan månad ska läsa en klassiker och sedan recensera dem på våra bloggar. Först ut är Röda rummet av August Strindberg.

Jag har hållit på att läsa den i 1½ månad nu. Det har tagit emot att läsa i den, jag har mycket hellre läst i någon av de andra böckerna som jag haft igång samtidigt. Men nu har jag tagit mig i kragen och läst ut den, för att få det gjort. Jag får väl erkänna att jag har skumläst delar av boken. Jag hade aldrig läst ut den om det inte vore för utmaningen.

Boken har ingen handling och persongalleriet består av många personer. Det är svårt att hålla reda på alla personer, särskilt som att författaren hoppar mellan de olika karaktärerna hela tiden. Det finns inget berättar-jag och ingen röd tråd. Kanske hade det hela passat bäst som en novell-samling. Jag tycker att boken är svårläst och rörigt. Till saken hör dock att jag läste en pocket-utgåva, med liten och kompakt text. Jag har hört många säga att språket är så vackert i den här boken, men jag tyckte mest att det gamla språket gjorde boken ännu mer svårläst.

Boken är däremot läsvärd för sin skildring av samtiden. Det finns många bra miljöbeskrivningar, många beskrivningar av livet i Stockholm under slutet av 1800-talet. Det finns mycket diskussioner om samhället, om politik och religion. Boken är en satir över kulturmänniskor, konstnärer och författare – men också över förläggare, journalister och kritiker.

Klassikernas klassiker är läst, och jag kan bocka av den på min ”vill-läsa-lista”, men tyvärr fick jag inte någon större behållning av boken än så.