I femton år bar deckarförfattaren Sofie Sarenbrant på en svår hemlighet. Många gånger var hon nära att ta med sig hemligheten ner i graven, men istället valde hon att berätta. Dels i ett hyllat Sommarprat i programmet Sommar i P1 och dels i boken Munkavle. Hon valde att berätta för sin egen upprättelses skull, men framförallt för att hjälpa andra människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp, framförallt för att de skulle förstå att offret inte bär på någon skuld. Så att de en dag kanske kan förlika sig med händelserna och gå vidare i livet. Precis som Sofie själv gjorde till slut, efter många år av lidande.

Sofie Sarenbrant utsattes för sexuella övergrepp mellan åtta och tretton års ålder. Men boken handlar varken om övergreppen i sig, vi får inga detaljer, och inte heller om förövaren, ingenstans berättas det om vem det var. Istället ligger bokens fokus på henne som offer. På hur det är att försöka lägga ett pussel över händelserna, försöka förstå vad man varit med om, men framförallt lägga skulden där den hör hemma: hos förövaren.

Munkavle är en hudlös och utelämnande bok, även om den inte berättar några detaljer om själva övergreppen. Istället handlar det om den utsattes vånda, självtvivel, ångest, självförakt, sorg, ilska, självmordstankar, Om hur det är att överleva, gå vidare, ta sig igenom och förbi, Jag tror att det här är en bok som skänker styrka, tröst och hopp till andra drabbade och förståelse till anhöriga. En väldigt viktig bok.