På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!
Jag läser just nu Tara Westovers Allt jag fått lära mig, en berättelse om att växa upp i en mormonfamilj, helt avskiljd från samhället och hur hon, mot alla odds, lyckas komma därifrån och skaffa sig en utbildning, vilket skedde på grund av att hon mer eller mindre blev utkastad från sitt eget hem.
Jag stod i köket och övervägde mina alternativ medan jag tänkte på hur jag just hade gett pappa fyrahundra dollar, en tredjedel av mina besparingar, när mor vände sig mot mig och sa: ”Tror du att du skulle kunna flytta ut i slutet av veckan?”
Någonting i mig brast, en damm eller fördämning. Jag kände mig kringkastad, oförmögen att hålla mig själv på plats. Jag skrek, men skriken var kvävda; jag kunde inte andas. Jag hade ingenstans att vägen. Jag hade inte råd med en lägenhet, och även om jag haft det låg de enda hyreslägenheterna i stan. Och då skulle jag behöva en bil. Jag hade bara åttahundra dollar. Jag spottade och fräste allt detta åt mot mor, sedan sprang jag in på mitt rum och smällde igen dörren.
Hon knackade på några sekunder senare. ”Jag vet att du tycker vi är orättvisa”, sa hon, ”men när jag var i din ålder hade jag redan flyttat hemifrån och skulle gifta mig med din far”.
”Gifte du dig när du var sexton?”
”Var inte dum”, sa hon. ”Du är inte sexton”.
Jag stirrade på henne. Hon stirrade på mig. ”Jo, det är jag. Jag är sexton.”
Hon tittade noga på mig. ”Du är minst tjugo.” Hon lade huvudet på sned. ”Är du inte det?”
Vi var tysta. Hjärtat bultade i bröstet på mig. ”Jag fyllde sexton i september”, sa jag.
”Åh”. Mor bet sig i läppen, sedan reste hon sig och log. ”Bry dig inte om det då. Du kan stanna. Vet inte vad din pappa tänkte egentligen. Vi glömde väl antar jag. Svårt att hålla reda på hur gamla ni ungar är”.
Tara var 17 år när hon för första gången satte sin fot i en skola. Det var meningen att familjens sju barn skulle hemskolas, men det blev inte mycket med det. När Tara började i skolan 17 år gammal hade hon massor av brister, hon hade till exempel aldrig hört talas om Förintelsen. Hon saknade även de mest grundläggande kunskaperna i matte, grammatik och naturkunskap. Första gången hon gjorde intagningsprov till college slutar det nästan i katastrof och hon åker hem för att jobba på pappans skrot igen:
När det var över misstänkte jag att jag hade misslyckats på matten och jag var säker på att jag misslyckats på naturkunskapen. Mina svar på naturkunskapsdelen kunde inte ens kallas gissningar. De var slumpmssiga, bara mönster av prickar på det konstiga rosa formuläret.
Jag körde hem. Jag kände mig dum, men mer än dum kände jag mig löjlig. Nu när jag hade sett de andra eleverna – sett dem marschera in i klassrummet i prydliga rader, inta sina platser och lugnt börja fylla i svaren, som om de utförde en inövad rutin – verkade det absurt att jag hade trott att jag skulle kunna hamna bland de femton översta procenten.
Det var deras värld. Jag drog på mig overallen och återvände till min.
Jag har bara läst halva boken ännu, men den är väldigt läsvärd. Svår att lägga ifrån sig.
Lova och hennes pappa är nyinflyttade och Lova ska börja i en ny klass. Det enda hon vill är att passa in i den nya klassen. Men det är inte så lätt när man har hår som ser ut som sjögräs och en hjärna med extra mycket fantasi. Dessutom säger Lovas mun en massa saker utan tillåtelse. Som att hon bor i det rosa sagohuset i närheten av skolan. Vad ska hon göra nu när klasskompisarna vill komma på besök redan samma dag? Och hur ska det bli med Melvin, killen som snabbt blivit kär i Lova. Vad kommer han att tycka när han får reda på att Lova ljuger hela tiden?
Tidigare i sommar skrev jag om de två första böckerna i småbarnsserien om Knotan. De heter Knotan knappar och Knotan kastar. Nu är den tredje boken i serien här, nämligen Knotan klättrar. Knotan är en nyfiken, upptäckarglad och sprudlande liten ettåring. Precis som de flesta ettåringar gillar även Knotan att klättra. Knotan bär fram pallen, sedan bär det av. Upp i hyllan, upp till kranen, upp på bordet. Överallt klättrar Knotan. Ibland går det på tok. Det blir lite för högt. Farligt! Pappa gömmer undan pallen. Men Knotan hittar annat att klättra på.
Ester Blenda Nordström var direktörsdottern som blev landets mest berömda piga. En reporter, författare och äventyrare som körde motorcykel, rökte pipa och utforskade världen i en tid när kvinnor gick i långklänning och ännu inte fått rösträtt. Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. 23 år gammal, 1914, tar Ester Blenda Nordström tjänst som piga för att avslöja de usla förhållanden som dåtidens kvinnliga anställda levde under på gårdar i Sverige. Månaden på bondgården i Sörmland resulterade i reportageboken ”En piga bland pigor” och en rad reportage i Svenska Dagbladet, och så småningom till bättre villkor för pigor. Hon levde också ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken. Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris. I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.
En sekund är jag evig handlar om två kvinnor i två epoker och med en värja som binder dem samman. I nutid reser bibliotekarien Birgitta till Lund för att ordna med sin mors begravning. Hon borde städa ur sina föräldrars lägenhet, men fastnar istället i att läsa sin fars efterlämnade dokument. Han har släktforskat och upptäckt ett märkligt sammanträffande som leder ända tillbaka till Karl XII:s tid. Parallellt med historien om Birgitta får vi läsa om Annika. Hon var piga i början av 1700-talet, men när modern oväntat dött blir hon kvar i föräldrahemmet där den våldsamme styvfadern och brodern som inte kan ta hand om sig själv finns. När styvfadern misshandlar Annika och börjar smeka henne på fel ställen bestämmer hon sig för att fly hemmet. Men vart ska en flicka ta vägen i Karl XII:s Sverige?
Under många år har jag följt Förvaringsdrottningens blogg på nätet. Egentligen heter hon Paulina Draganja och hon är proffs på allt som har med förvaring och organisering i hemmet att göra. Hon har också gett ut två böcker: Förvara smart – organisera ditt hem och Organisera och förvara hemma – ett projekt i veckan.
Organisera och förvara hemma – ett projekt i veckan kom till efter att Förvaringsdrottningen skapade en utmaning på sin blogg. Varje vecka skrev hon ett nytt inlägg med ett uppdrag som man själv kunde göra där hemma. Genom att göra ett uppdrag i veckan har man till slut gått igenom i stort sett hela hemmet. På så sätt har man fått en konkret handlingsplan för att bocka av ett område i taget. Projekten varierar i omfattning, vissa veckor är det mer omfattande, andra veckor mindre omfattande. Vissa av uppdragen är inte relevanta för alla – alla har kanske inte en balkong eller en tvättstuga hemma exempelvis. Men då kan man istället göra något annat uppdrag just den veckan eller hoppa till en annan vecka. I och med att uppdragen är olika omfattande så kan man också byta ifall ett veckouppdrag är alldeles för omfattande en speciell vecka då man kanske har massor av annat att göra. På bloggen följde Paulina upp hur det gick för de som valde att följa hennes projekt. Man kunde dela med sig av uppdragen, hur man löste dem och vilka svårigheter man ställdes inför. På så sätt fick man ännu fler tips och råd än de som redan finns i boken. De gamla blogginläggen finns kvar för de som väljer att hoppa på projektet nu i efterhand. Men det går utmärkt att också bara läsa boken och inte följa bloggen alls. Paulina skriver tydligt intill varje uppdrag vad som är tänkt att man ska göra just den veckan och sedan ger hon massor av tips, råd och inspiration. En vecka handlar det om att rensa och organisera i kylskåpet, en annan vecka om att skapa bra förvaring i hallen. Ytterligare uppdrag är att organisera posten, rensa anslagstavlan eller kylskåpsdörren, organisera städskåpet, vårstäda, säsongsanpassa garderoben, bli av med pappers- och tidningshögarna, vårstäda uterummet, rensa och organisera bokhyllan, rensa i garaget/verktygslådan och att göra sig av med utrensade saker. I boken finns checklistor så man kan kryssa för när man gjort ett uppdrag. På så sätt blir det tydligt även om man hoppar mellan uppdragen istället för att ta dem i kronologisk ordning. Paulina är också noga med att man ska belöna sig efter varje genomfört uppdrag för att bibehålla motivationen att fortsätta rensa och organisera hemma.
Jag fortsätter läsa böckerna om Mumindalen och nu har turen kommit till Muminpappans memoarer. När Muminpappan tror sig vara nära att dö (han är förkyld) bestämmer han sig för att skriva ner sina minnen så de ska finnas kvar till Mumintrollet och eftervärlden. På sin veranda i Mumindalen sitter han och minns sin tragiska uppväxt på barnhemmet, vidare till mötet med vännerna Fredrikson, Joxaren och Rådd-djuret och därefter sina stormiga ungdomsår när drontarna var större, ovädren farligare och solskenet varmare än nu. Här är det alltså Muminpappan och hans minnen som är i fokus och kanske är det därför jag inte tyckte att boken var lika bra som de övriga böckerna i serien om alla de charmiga invånarna i Mumindalen. Samtidigt är det rolig läsning – man känner ironin skymta igenom och Muminpappans skarvningar här och var för att få en spännande berättelse. Muminpappans karaktärsdrag lyser också igenom, han är ganska skrytsam och inte alls särskilt sympatisk, fast med en egensinnig torr humor. Boken ger en god bakgrundsbild till övriga böcker om Mumindalen och är underhållande. Dessutom är den förstås fylld av Tove Janssons härliga fantasi och språk. Jag vet dock inte riktigt vilken bokens målgrupp är, jag tror faktiskt att vuxna skulle uppskatta den mer än barn, även om förlaget angett målgruppen 6-9 år.
