Julia lever det perfekta livet tillsammans med sin man Henrik och deras tre barn. Henrik är allt hon någonsin drömt om: stilig, omtänksam och en underbar far.

Men en morgon när Julia vaknar upptäcker hon att Henrik är borta. Hon letar desperat, och vägrar ge upp trots att polisens utredning inte ger något resultat.

Under sitt sökande upptäcker Julia saker hos Henrik som hon inte kände till. Vem är det egentligen hon har varit gift med? Långsamt börjar bilden av en annan Henrik växa fram. Samtidigt som hon inser att både hon och barnen svävar i stor fara.

Baksidestexten till En underbar död av Emma Ångman beskriver väl vad boken handlar om. Det är en psykologisk thriller som visade sig vara betydligt mer mångfacetterad och tog många fler skruvade vändningar än jag kunde ana när jag började läsa den. Det står också på baksidan att boken får en att fundera över vad som kan dölja sig utanför fönstret i mörkret, men också om man verkligen känner sina nära och kära så bra som man tror. Jag blev inte direkt rädd av boken, men den har en krypande, växande obehagskänsla som dröjer sig kvar under läsningen. Visserligen är det många osannolika saker som händer i boken, vilket jag inte brukar tycka om, men jag köper det eftersom det är fint förpackat i en nutida svensk miljö där huvudpersonen Julia hade kunnat vara vilken stressad, heltidsarbetande, tränande, vanlig småbarnsmamma som helst.

Boken handlar om ondska och hur den kan ärvas från generation till generation. Den handlar också om hemligheter. Den bild Julia har av sin man stämmer inte alls överens med verkligheten. Hur många hemligheter kan man egentligen ha i en relation och hur mycket är det som man väljer att inte se? Det finns också en bihistoria som utspelade sig längre bak i tiden, som berättas parallellt med nutidshistorien om Julia och hennes familj. Man kan ana att de båda berättelserna kommer att vävas samman, men det tar ett tag innan jag förstår hur, och jag gillar att det inte är så väldigt förutsägbart. Hela historien är intressant och skickligt uppbyggd och man sitter ofta och funderar på vad som egentligen är sant, vilkens bild av verkligheten som är den sanna och vem man egentligen kan lita på. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och sista halvan läste jag snabbt för att få veta hur boken skulle sluta. En riktig bladvändare alltså.

Det här är den första boken jag läser av Emma Ångman och jag inser också att thrillers är en genre jag sällan läser. Det är betydligt vanligare att jag läser deckare och mordgåtor när jag vill ha något spännande. Kanske för att det är en genre jag är mer hemtam med. Eller så är det för att det helt enkelt inte finns så många svenska thrillers? Jag uppskattade dock En underbar död mycket och ser fram emot att läsa fler böcker i denna genre. Skulle även gärna läsa mer av Emma Ångman, framförallt är jag nyfiken på Mannen mellan väggarna som hon gav ut för några år sedan.

En underbar död kan lånas på biblioteket eller köpas på Adlibris och Bokus.

Jag har precis lyssnat klart på Jag for ner till bror som blev Augustnominerad 2018. Boken utspelar sig i ett fiktivt Smalånger som ligger i Västerbotten, någonstans mellan Umeå och Skellefteå. Det är således fyllt av Västerbottniska miljöskildringar, referenser och dialekter och åh vad jag känner igen mig och åh vad jag längtar tillbaka till norr.

Boken handlar om Jana Kippo som återvänder från Luleå hem till Smalånger för att hälsa på sin bror, Bror, och där blir hon kvar. I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Maria som verkar ha varit med de flesta männen i byn, i alla fall de gifta, och som kanske är Jana och Brors syster. Janas bror håller för övrigt på att supa ihjäl sig. Harmynte John hjälper Jana när hon förirrar sig i snöstormen. Frågan är om hon kan lita på honom. Han verkar ha vansinnet i sig. Men vansinnet vet Jana en hel del om sedan tidigare. Det framkommer nämligen att Jana stack sin far med en högaffel. Och Bror klöv fadrens skalle med en spade. Vi får också veta varför syskonen hatade fadren så. Och modren. Modren som inte gjorde någonting. Hon sitter nu på hem, Smalångershemmet. Men hon får sällan några besök. Jana tar över Marias jobb inom hemtjänsten, det finns ju ett ledigt jobb där nu sedan Maria är död, och där möter hon de gamla i byn, de som var medelålders när hon lämnade Smalånger, men som nu är ofärdiga, skröpliga och bär blöjor. Allt eftersom kommer händelserna i Janas och Brors uppväxt fram i ljuset och det är inga trevliga barndomsminnen där inte.

Jag for ner till bror är en bok som har många ingredienser – mord, misshandel, incest och missbruk är bara några av dem. Det är en rå, våldsam och svart berättelse, men den har sina kärleksfulla och fromma inslag. Den handlar om hemligheter, våldsamheter, familjedraman, passioner, släkthistorier, tragik men också humor. Flera av bokens teman har man läst om många gånger förut, men det här är annorlunda. Boken är väldigt annorlunda, men på ett bra sätt. Eljest skulle vi ha sagt därhemma.

Språket är Västerbottniskt ordkargt men likväl vindlande vackert. Nu har jag ju lyssnat på boken och inte läst den. Men det sägs att den saknar kommatecken och att det endast finns stor bokstav i början av meningar. Karaktärernas namn skrivs inte ”Jana Kippo” utan ”janakippo”, precis som det uttalas. Eftersom jag inte läst kan jag inte säga om detta sätt att skriva förhöjer eller drar ner läsupplevelsen, men hur som helst kan vi konstatera att detta gör att boken sticker ut.

Skildringarna av hur det är att bo i en liten by i Norrland är träffande pricksäkra. Karaktärerna är alla udda, de flesta med sorgliga livsöden. Ibland kan det kännas som att författaren har vältrat sig i våldsamhet och tragik, kan det inte finnas någon lycklig historia i Smalånger? Och ibland kan det kännas som att Norrland skildras på ett lite väl exotiskt sätt som snarare befäster fördomar än befriar oss från dem. Men sammanfattningsvis är detta en enormt stark roman och inte minst en stark debut. Boken är väl värd sin August-nominering. Författaren Karin Smirnoff har redan kommit ut med uppföljaren Vi for upp med mor och den ser jag fram emot att läsa i sommar. Och den kommer jag nog också att läsa, inte lyssna på, i alla fall om det är samma uppläsare även på den ljudboken, för det känns för mig väldigt fel att låta Lo Kauppi läsa upp boken med sin Stockholmsdialekt. Betoningar och uttal blir helt fel och jag stör mig en hel del på det under tiden jag lyssnar.

Jag for ner till bror är utgiven av bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Nora eller Brinn Oslo brinn handlar om Johanna och Emil. De är ett par och de borde vara lyckligt nyförälskade. De har inte varit ihop så länge. Ändå har Emil lämnat Köpenhamn för att flytta till henne i Stockholm. Men det räcker inte för Johanna. Emil har nämligen en exflickvän som heter Nora. När Johanna av en slump får veta att Emil och Nora fortfarande har kontakt och tänker träffas för att prata om gamla minnen så river det upp något hos Johanna. Hon inleder en grundlig efterforskning om Nora på Instagram – en undersökning som inte tycks kunna få ett slut.

Nora är allt det som Johanna anser att hon inte är: vacker, norsk och innerligt älskad. Åtminstone visar de glättiga bilderna på sociala medier den bilden av henne. Johanna själv håller på att förtäras. Inte bara av svartsjukan, utan också av en genomborrande smärta i livmodern: endometrios.

Nora eller Brinn Oslo brinn handlar således både om svartsjuka och endometrios, två ämnen som sällan annars undersöks i litteraturen. I alla fall inte på detta sätt. Boken är också ytterst samtida och aktuell genom sitt fokus på Instagram och de extremt vinklade bilderna ur folks liv som publiceras på sociala medier.

Det här är en liten, ganska tunn bok. Den är på 188 sidor, vilket är kort för att vara en roman. Men det är tillräckligt långt för att vältra sig i Johannas till stor del förbjudna känslor. Det är en intensiv roman, som gjord för att läsas i ett enda svep. Men kanske är också formatet dess nackdel. Det är svårt att få något riktigt grepp om Johanna och eftersom hon också visar sina sämsta sidor i boken är det väldigt svårt att känna något för huvudpersonen. Jag blir bara irriterad, både på Johanna och Emil. De känns omogna bägge två. Kanske kan det också ha att göra med att jag är mycket äldre än huvudpersonerna. Kanske hade jag inte tyckt att de var lika omogna om jag hade varit i samma ålder och fas i livet. Det här är inte en av de bästa böcker jag läst, men den är välskriven och framförallt intressant eftersom den sticker ut på flera sätt. Bäst gillar jag bokens språk. Författaren Johanna Frid väver elegant ihop svenska med norska och danska, vilket ger boken en särprägel som jag kommer att minnas den för. Jag gillar också bokens humor – trots att den är oändligt svart så finns det nämligen en ganska rå, mörk humor som lyfter boken en hel del.

Nora eller Brinn Oslo brinn kallas för autofiktiv, vilket jag tror innebär en roman med delvis personliga inslag. Författaren och karaktären har samma för- och efternamn. Jag har inte googlat på boken eller dess författare så jag har ingen aning om hur mycket som är sant, men jag gissar på att en hel del är självupplevt med tanke på att känslorna skildras så innerligt. Jag vet inte om det är betydelsefullt för min egen läsning. Men det vore intressant att läsa något annat av Johanna Frid, kanske något som inte är självupplevt, för det här med att skriva, det kan hon ju verkligen, och jag måste säga att den här boken är en stark romandebut.

Nora eller Brinn Oslo brinn är utgiven av förlaget Ellerströms och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.