På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!
Jag har just läst ut romanen Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. En intressant, autofiktiv berättelse om djup svartsjuka och sjukdomen endometrios.
Min recension av boken kommer direkt efter detta inlägg. Mitt smakprov kommer från sidan 47-48:
Den vårkvällen grät jag länge. Jag grät över Oslo och Helsingfors, över spår 26 på Hovedbanegården, över tingens tillfällighet och att ingenting varar för evigt. Över att varje kärleksrelation bygger på upprepningar. Löften och ord som utmärks av sin exklusivitet fortsätter att upprepas. Av nya munnar, till nya människor. Giftermålets ja ska vara för evigt, men eftersom vi lever i verkligheten och inte kan kontrollera evigheten så blir det ibland kortare än så. De monogama begreppen är motsägelsefullt nog möjliga att upprepa. Det som ska vara slutgiltigt och speciellt går att upplösa, för att sedan reprisera i en ny konstellation. Det behöver inte ens handla om giftermål eller något dramatiskt: man kan ligga på någons säng, en kærestes säng, och fundera över hur många som legat där tidigare. Jag antar att det inte ska ta udden av det som sker i nuet. Förbindelser eller relationer som en gång framstod som eviga ska inte dämpa det fantastiska i nästa relation som ska vara för evigt. Kanske är det ett förmildrat evigt, med en kortare efterklang, men det kan också vara förhoppningsfullt. Det man hänger sig åt och njuter av förringas inte av det man gjort tidigare. Det reduceras inte till en blek kopia av tidigare kärlekar, tidigare samlag, tidigare milda svärmödrar som ger dig omsorgsfulla födelsedagspresenter – eller vad det nu kan vara. Ändå är det svindlande att vara nära någon och inse: det här har jag gjort tidigare. Avståndet till någons ansikte är detsamma. Det är också spöklikt att följa i någon annans upptrampade spår. Kanske en stig i svärmoderns trädgård. Kanske är ångesten inför att kunna ersättas, eller rädslan för att inte vara speciell, bara ett fåfängt memento mori.
Dom som kallas vuxna är en unik bok. På baksidan fastställs nämligen att det finns tusen böcker om barn, för att vuxna ska förstå dem lite bättre. Men det här är en bok om vuxna – så att barn ska förstå dem lite bättre!
Alla suger och det är ingens fel är Ebba Hyltmarks debutroman. Ebba är född 2001 och går själv på gymnasiet i Lund. Kanske är det detta som gör att bokens karaktärer skildras så träffsäkert. Boken handlar om Li som går sista terminen i nian. Hon är fullt fokuserad på den kommande gymnasiestarten. Till hösten ska hon nämligen börja gymnasiet långt därifrån, i Stockholm, och då ska äntligen livet börja, på riktigt. Li är väldigt ensam. De enda vännerna hon har är den 9-åriga Olivia och den äldre mannen Sigvard. Men hon verkar inte vara mobbad. Istället drar hon sig undan, less på det sociala spel som pågår runt henne i skolan varje dag och som hon inte vill delta i. Men så dyker Max upp. Max med de svarta ögonen som vägrar släppa Lis blick. Och det innebär att vägen bort mot framtiden inte längre känns lika självklar.
Skuggbarnen inleds precis när Skaparen höll på att skapa världen. Skaparen var trött. I flera dagar hade Hen gjort solar och planeter och hav med miljoner fiskar i. Hen sa att resten får bli till av sig självt, nu går jag och lägger mig. Och medan Skaparen sov blev det som Hen tänkt. Det kom till djur och människor. Människorna satte genast igång att göra nya människor som byggde hus och berättade sagor för varandra. Men när Skaparen så småningom vaknade såg Hen att det fanns fula fläckar under allt på jorden. Det var skuggorna. Skaparen tog sin kvast och sopade alla skuggorna till andra sidan jorden och kallade det mörka för Natt och det ljusa för Dag. Utan sina skuggor blev människorna gladare och sorgerna försvann. Men det var två som inte var glada. Flickan och pojken. När skuggorna försvann blev det nämligen inga sagor, för sagorna är släkt med drömmarna.
Idag, 5 juni 2019, skulle Lennart Hellsing ha fyllt 100 år om han hade fått leva. Han föddes nämligen 5 juni 1919. Lennart Hellsing är vid sidan av Astrid Lindgren troligen Sveriges mest kända barnboksförfattare. Främst är han känd som ordkonstnär. Hans verser, ramsor och sånger är lika levande idag. Han barnboksdebuterade 1945 med Katten blåser i silverhorn och sedan dess har det blivit över 100 böcker. Han jobbade mycket för att förbättra barnboksförfattarnas villkor och för att stärka barnbokens status. Han tog också initiativet till Svenska barnboksinstitutet (SBI) som grundades 1965 för att främja forskning och dokumentation kring barnlitteratur.
När Daniels mamma och pappa jobbar sent på sjukhuset brukar Julia komma och vara hos honom. Det tycker Daniel om, för ingen i hela världen kan berätta sagor som hon. En kväll berättar hon en sann historia. För länge sedan, när Julia var liten, försvann nämligen hennes storebror Tomek. Julia var ensam och ledsen och saknade Tomek alldeles förskräckligt. En dag råkade hon styra sin kälke in under en gran. Hon for nerför en lång tunnel av is och landade med en duns i landet Lycka. I landet Lycka är alla lyckliga. Där möter hon bland andra Herr Jacobi, en skalbagge i frack och fluga, men också den girige Krabban, som samlar på pärlor. Julia blir tillfångatagen av Krabban, som så många andra barn blivit före henne. Så också Tomek. Äntligen möts de igen. Men de har ingen rolig tillvaro till mötes. De tvingas arbeta hårt för att samla ihop pärlor till Krabban. Som tur är så är både Julia och Tomek listiga och modiga och lyckas överlista Krabban och rädda alla barnen.
Kärlek, hat och andra filter är Samira Ahmeds debutroman. Vi har precis läst den i Barnbokscirkeln på Facebook och jag är glad att jag läste den, för den belyser ämnen och teman som annars sällan skildras i ungdomslitteraturen. Boken handlar om Maya Aziz som är 17 år. Hon är född i USA, men det känns ändå som att hon lever i två världar. Hon har nämligen indiska föräldrar och de har sina egna – med amerikanska mått mätt – ganska gammeldags och traditionella regler. Hennes föräldrars högsta önskan är att hon ska börja på college i närheten av familjens hem i Chicago och så småningom gifta sig med en trevlig, muslimsk kille. Själv vill Maya något helt annat med sin framtid. Hon drömmer nämligen om att flytta till New York och gå en filmutbildning, stå på egna ben och klara sig själv. Boken handlar ganska mycket om Mayas upplevelse av denna kulturkrock. Den handlar också en hel del om kärlek. Maya är nämligen kär i en kille i skolan som heter Phil och som är upptagen sedan en lång tid tillbaka. I början av boken har de knappt pratat med varandra och Phil har ingen aning om Mayas varma känslor för honom. Men de börjar träffas mer och mer, och Phils och Lisas förhållande är rätt komplicerat. För att ytterligare komplicera det hela träffar Maya en muslimsk kille också. Kareem. Killen som förstår Mayas kultur, som förstår varför hennes föräldrar är som de är och som är ett gott parti enligt föräldrarna. Inte nog med det, när Maya trodde att saker och ting inte kunde bli mer komplicerade drabbas staden hon bor i av en terrorattack. Och den huvudmisstänkta muslimska mannen delar efternamn med Maya. Plötsligt blir klasskamrater, grannar och andra människor i Mayas och hennes familjs närhet fyllda av fruktan och hat.
Hur skulle det vara om alla höll varandra i handen? Det funderar Grethe Rottböll och Marcus-Gunnar Pettersson i bilderboken Tänk om alla. Om alla höll varandra i handen skulle ingen blåsa bort, ingen skulle stå utanför och känna sig borta, ingen skulle behöva vara mörkrädd och gå hem ensam och alla skulle ha någon att berätta någonting för. Det skulle finnas många fördelar, men också en del nackdelar. Det kan bli svårt att äta och sova och det är viktigt att alla går åt samma håll. Det skulle vara skönt att släppa taget och bara sitta för sig själv en stund, men det bästa skulle vara att det fanns några som stod kvar och väntade på en.
Den här bilderboken hade varit perfekt att läsa för mina barn i helgen, för det hade varit hög igenkänning. Ena dottern var nämligen bjuden på födelsedagskalas hos en klasskompis, men kräktes natten innan och kunde därför inte gå. Bilderboken Jag är inte sjuk handlar just om detta. Berättarjaget ska på kalas hos kusinen Nova, men när hen vaknar pirrar, dirrar, sticker och kliar det i hens kropp. Berättarjaget känner att det gör ont i halsen när hen sväljer, men vägrar acceptera att hen är sjuk. Hen hamnar i sängen igen och får feberfrossa och konstiga drömmar. ”Som solsting. När hjärnan blir så kokt att man tror att hundar pratar”, beskriver hen det som. Mamma blir också sjuk. Tillsammans får de pricka papperskorg med snorpapper, titta på filmer om hajar och delfiner och äta upp julmarsipanen.
Mellan himmel och hav är den första boken i serien Pensionat Pomona som är skriven av Anna Fredriksson. Boken handlar om tre kvinnor ur lika många generationer. Sallys mamma övergav henne när hon bara var tre år gammal och smärtan över sveket finns kvar trots att hon nu snart är fyllda femtio. Ännu större är den smärtan eftersom hon själv bara har sporadisk kontakt med sin egen dotter, Josefin. En dag får hon ärva ett stort släkthus i barndomens sommarparadis Kivik, platsen där dottern Josefin numera bor. Men det är också platsen som Sally lämnade för många, många år senare. Nu väljer dock Sally att lämna allt i Stockholm för att flytta till det ärvda huset på Österlen. Mestadels för att hon hoppas på att kunna försonas med dottern. Men allt ställs på ända när Sally får reda på att hennes egen mamma också bor i trakten igen. Och att hon dessutom idag står Josefin nära. Sally tvingas möta sin mor, för att inse att modern varken vill vidröra sitt förflutna, eller ha kontakt med Sally. Frågan är vad Sally ska göra nu – stanna kvar i trakten och försöka bygga ett nytt liv där eller återvända till Stockholm, där hon ärligt talat inte har mycket till liv heller längre.