Så var den här, den sista boken i serien om barnmorskan Cecilia Lund. Eller åtminstone troligen den sista, för man vet aldrig vad författare hittar på, som Katarina Janouch själv skriver i sitt efterord. När boken skrevs hade nyligen Stockholm skakats av ett terrordåd. Samma händelse har också skett i Budbärarinnan. Terrordådet har berört Cecilia på djupet. Nio personer dog i attentatet och flera av terroristerna befinner sig fortfarande på fri fot. Cecilia skriver en ilsken krönika om politikers ansvarslöshet, vilket leder till att hon kommer på kant med både etablissemanget och sin egen familj. Hur mycket får man egentligen säga högt – och är det alltid bra att hålla tyst för att vårda sitt varumärke och inte mista sin sociala ställning? Vi får också följa den 16-åriga invandrarkvinnan Leyla som är hårt påpassad av sina bröder och den övriga släkten. Hennes heder måste bevaras till varje pris. Leyla är bortlovad till en äldre släkting och ska giftas bort till sommaren. Men Leyla vägrar acceptera den tvingande normen. Hon har blivit förälskad i en svensk pojke och bryter i smyg mot alla regler familjer tvingar henne att leva efter. I och med detta utsätter hon sig för stora risker, så pass allvarliga att hennes liv är i fara. Oväntat korsas Cecilias och Leylas vägar samtidigt som ett nytt vansinnesdåd planeras i Stockholm.

Efter denna elfte bok om Cecilia Lund börjar jag känna mig mättad. Jag gillade verkligen böckerna till en början. Det har varit så spännande att följa Cecilias vardag som fembarnsmamma och barnmorska. Att hon hamnat i märkliga och stundvis farliga situationer och även klarat upp en hel del brott har varit en extra krydda som egentligen inte alltid har behövts. Ju fler böcker som skrivits om Cecilia Lund, desto mer osannolikt känns det att just hon hamnar i alla dessa situationer och den realistiska kärna som jag tyckt så mycket om med boken har samtidigt skalats bort till förmån mot något annat som jag inte gillar lika mycket. I just denna bok känns det dessutom som att författaren vill tillskriva Cecilia Lund sina egna åsikter om samhället och använder huvudpersonen för att föra fram åsikterna. Det känns inte bra. Det är något som skaver när jag läser den här boken och jag känner att nu räcker det, så jag tycker faktiskt att det är bra att Cecilia Lund och jag går skilda vägar nu. Det är kul att aktuella samhällsfrågor belyses i böckerna, men här blir det för mycket. Och det blir på bekostnad av allt som varit så bra med böckerna – skildringen av Cecilia Lunds liv och relationer. Jag hade önskat ett värdigare slut på denna långa och härliga serie.

Budbärarinnan finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Idag har jag sträckläst Malena Ernmans Scener ur hjärtat som hon skrivit tillsammans med maken Svante Thunberg. Tillsammans berättar de om sitt familjeliv som är präglat av döttrarna Gretas och Beatas diagnoser. De skriver öppenhjärtigt om kampen för hjälp och upprättelse. Det är en gripande berättelse där man tydligt känner deras desperation och frustration över döttrarnas mående innan de fått diagnoser och så småningom hjälp. Familjen gick bokstavligen på knäna och det är inte svårt att föreställa sig varför Malena drabbades av utmattningsdepression. Men detta är inte bara en självbiografi där en enskild familj står i fokus. I boken framträder också en större bild. En bild av en planet som även den går på knäna på grund av vår ohållbara livsstil. Paret Ernman & Thunberg skriver lika gripande om sin klimatångest och om allt det som faktiskt sker runtomkring oss utan att vi vaknar upp.

Även ämnet psykisk ohälsa berörs förstås – visste ni att den psykiska ohälsan hos barn 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år och enligt Socialstyrelsens rapport från december 2017 så lider nära 190 000 barn och unga vuxna i Sverige av någon form av psykisk ohälsa. Värst mår flickor och unga kvinnor. Ingenstans syns heller några tecken på att trenden minskar eller planar ut. Den accelererar. Sedan 2010 har också antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom dubblerats sex gånger och över 80 procent är kvinnor. Det är ett systemfel. Det är fel i strukturerna som styr världen. Vi befinner oss i en hållberhetskris skriver Ernman och Thunberg. Vi befinner oss också i en klimatkris. En akut klimatkris. Och det är inte många som förstår det. Såhär skriver Ernman och Thunberg:

Vi befinner oss som sagt i en hållbarhetskris. Men vi befinner oss också i en akut klimatkris. Det finns nästan ingen som förnekar den krisen längre, och det är ju bra. Problemet är bara att från den punkt du erkänner krisens existens till den punkt då du förstår dess innebörd är steget långt. Oerhört långt.

Vi människor vistas idag mitt i det steget – ett tomrum där allting kan fortsätta som vanligt.

Vi tror att vi vet vad krisen innebär.

Alla utgår från att alla vet.

Men faktum är att det är betydligt värre än vi tror. I Sverige släpper vi ut elva ton koldioxid per person och år. Vårt ekologiska fotavtryck är bland de tio största i världen och om alla skulle leva som vi svenskar skulle det krävas 4,2 jordklot.

Vi inbillar oss att vi fortfarande har möjligheten att välja, att vi kan ställa olika utsläpp mot varandra. Som att bli vegan för att kunna fortsätta flyga. Som att köpa en elbil för att kunna fortsätta shoppa och äta kött. Eller som att klimatkompensera för saker som vi ska göra när vi ur ett hållbarhetsperspektiv redan är belånade bortom våra sinnens förstånd.

Sanningen är att vår ekologiska kredit tog slut när vi passerade 350 miljondelar koldioxid i atmosfären. Närmare bestämt år 1987.

De fortsätter med alarmerade fakta:

Sommaren 2017 skrev sex stycken ledande forskare och beslutsfattare inom miljöfrågor i tidskriften Nature om att mänskligheten nu hade år på sig att få utsläppskurvan att vända riktning, brant neråt. Three years to safeguard the planet och klarar vi inte av det så är risken väldigt stor att vi missar Parisavtalets tvågradersmål och därmed sätter igång en negativ spiral av klimatkatastrofer långt bortom vår egen kontroll.

Mycket av det som Ernman och Thunberg skriver om är sådant som vi redan vet, det är inga nya, revolutionerande fakta. Men det som känns unikt är sättet de skriver på. Det går rakt in i mig, det är inga försköningar, inga omskrivningar, utan bara krass verklighet.

Planeten lider av en allvarlig sjukdom och vi behöver omedelbart sätta igång med omfattande läkarinsatser. Vi behöver akut vård.

Men istället har vi – i bästa fall – valt healing som behandlingsmetod.

Av sjukdomsinsikt finns ingenting. Inte ett spår.

Det är ungefär som att avstå från en brådskande operation för att invänta ett eventuellt framtida botemedel.

Paret har skrivit en snabbläst och lättläst bok. Den har 92 korta kapitel, kallade scener. Många av dessa är inte längre än en eller ett par sidor. Men innehållet är inget som snabbt glöms bort. Ernman och Thunberg sätter fingret på så många saker som inte fungerar i Sverige och världen idag. Det är stort och smått som presenteras och eftersom paret använder sig själva som exempel på ett så utelämnande sätt blir allting så mycket mer konkret än om bara fakta hade radats upp. Det här är en bok jag kommer att bära med mig.

Scener ur hjärtat är utgiven av Polaris och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.