Puck får ett syskon

Puck har vi träffat på tidigare i böckerna Puck flyger flygplan och Puck går till frisören. Nu har Puck fått ett syskon och det är ju mysigt. Fast det är också svårare än Puck tänkt sig – bebisen kan ju inte leka! Som tur är så visar det sig att det finns andra saker som Puck och Pio kan göra tillsammans.

Puck får ett syskon beskriver på ett pedagogiskt, men samtidigt humoristiskt sätt hur det går till att få ett syskon, hur mammans mage växer och hur det är att ha en liten bebis i huset. Längst bak finns också bilder på olika tillbehör till bebisen, perfekt som ett slags pekbok för att lära sig namnet på alla nya pryttlar där hemma. Boken är också bra ur ett normkritiskt perspektiv. Som jag skrivit tidigare, när jag recenserade de andra böckerna om Puck så nämns aldrig Pucks kön. Det innebär att såväl killar som tjejer kan identifiera sig med huvudpersonen utan att könet problematiseras. Inte heller bebisens kön nämns. Mammans namn nämns aldrig, däremot bebisens pappas namn, vilket får mig att tro att det inte är Pucks biologiska pappa utan att de lever i en bonusfamilj. Jag vet inte om det verkligen är så, men det är ju jättebra om även det blir något som många barn kan identifiera sig med. Illustrationerna är härligt färgglada och lite 70-talsinspirerande. Bilderboken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Puck får ett syskon är skriven och illustrerad av Annakarin Garhamn och utgiven av Rabén & Sjögren. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag är storasyskon nu

Att få ett syskon är en livsomvälvande händelse. Man ser det lilla syskonet ha de kläder och leksaker man själv tyckt om, men som man nu vuxit ifrån. Men när man blir större kan man också göra saker som en liten bebis inte klarar av, sitta i en riktig bilbarnstol, äta själv och springa till exempel. Just detta handlar Jag är storasyskon nu om. Det är en finstämd, lågmäld berättelse som fokuserar på storasyskonets egen utveckling och om alla de fördelar som finns med att bli äldre och att bli storasyskon.

Jag är storasyskon nu är skriven av Anthea Simmons och illustrerad av Georgie Birkett. Det är en bilderbok som vänder sig till barn i äldre förskoleåldern, 3-6 år. Jag gillar att boken är så bejakande, att den visar fördelarna med syskonskapet utan att problematisera det. Jag gillar också att texten är på rim. Det är också fina bilder i härliga mjuka pastellnyanser. Dessutom visar illustrationerna en familj med blandade hudfärger, vilket aldrig problematiseras i texten, perfekt ur ett mångfaldsperspektiv. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Temasöndag: syskonböcker

Denna månads tema i min utmaning Temaläsning 2017 är ju Mamma, pappa, barn. Det är ett brett tema som man kan tolka lite som man vill. Eftersom mitt fokus i den här bloggen ligger på barnböcker så tycker jag dock att syskonböcker är ett givet tema denna månad. Därför kör jag ett minitema idag, så under hela dagen idag kommer jag att presentera ett antal syskonböcker, Tror det blir ett tiotal. Så missa inte att titta in här under dagen. Syskonskap är ju ett ständigt aktuellt tema.

När kommer bussen

Ryôji Arai är en japansk bilderbokskonstnär född i Yamagata 1956. Han fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2005.

Tidigare har jag läst och recenserat Sussa och Natti, en färgsprakande, fantasifull bilderbok om två barn som egentligen ska sova men istället berättar sagor för varandra. Den skrevs 1996, men kom på svenska först 2006.

När kommer bussen? är en bilderbok som är både skriven och illustrerad av Ryôji Arai. Den  skrevs redan 1992, men gavs ut på svenska även den år 2006. Boken handlar om en man som bestämmer sig för att åka buss långt, långt bort. Han sätter sig för att vänta på bussen, men den kommer ju aldrig. Det hinner bli natt och en ny dag. Många människor och även några djur passerar förbi under den långa väntetiden. Till slut kommer äntligen bussen, men då är den alldeles fullpackad. Mannen bestämmer sig för att gå istället.

Det kan tyckas vara en enkel handling, men När kommer bussen? öppnar för så mycket mer. Allt ifrån samtal om tiden, till samtal om världen, om det mannen ser och upplever under sin väntan. Men man kan också jobba vidare med boken, diskutera kring varför mannen bestämt sig för att bege sig ut på sin resa, hur det ibland kan bli som man inte alls har tänkt sig och varför han till slut bestämmer sig för att gå istället. Illustrationerna är skapade på ett speciellt sätt med olika lösningar för att skapa känslan av ensamhet i vissa bilder och känslan av ett folkmyller i andra bilder, liksom att de andra fordonen som passerar förbi är väldigt små medan den fullpackade bussen gestaltas som enorm. Varför har han valt att gestalta på det sättet? Ja, det finns verkligen jättemycket att jobba vidare med här, såväl under läsningen som efteråt.

Kitty Crowther x2

Kitty Crowther är en författare och illustratör från Belgien som är född 1970. Hon fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2010.

Mitt första möte med Kitty Crowthers författarskap var med Är det dags?. Jag hade lite svårt för den boken minns jag, men nu i efterhand har jag läst att hon i första hand såg berättelsen som en teaterpjäs när hon skrev ner den och med de orden i tankarna tycker jag att den fungerar mycket bättre. Men jag vet att mina barn tyckte om den när de var små, så det var nog mest jag som hade svårt för den då.

Nästa möte med henne var i Tomten är vaken, en julberättelse av Astrid Lindgren där Kitty skapat bilderna till och jag minns att jag tyckte att illustrationerna var makalösa.

Igår kväll läste jag Lilla Döden hälsar på för barnen. Den är både skriven och illustrerad av Kitty Crowther. Jag läste den för alla mina fyra barn, men det var jag och äldsta dottern (snart 10 år) som uppskattade den mest. Boken är ganska mörk, åtminstone till en början. Den handlar om döden som här är gestaltad i form av en liten flicka. De flesta människor blir rädda när hon kommer för att hämta dem. Men detta ändras i ungefär mitten av boken då Lilla Döden kommer för att hämta upp en flicka i hennes egen ålder. Från och med då blir tillvaron helt annorlunda för Lilla Döden.

Att läsa om döden för små barn, ska man göra det? Får man göra det? Ja, jag tycker det. Det är något som drabbar oss alla förr eller senare och likaså alla i vår närhet kommer att drabbas, så varför ska man hemlighålla det för barnen? Jag tror snarare att barn har många frågor om döden och behöver prata om den och vad är då bättre än en bok som ingång till ämnet? Just det här att döden kan se ut på många olika sätt kan vara bra att kunna visa upp och då tror jag den här boken är bra. Men också att visa att man inte alltid behöver vara rädd, varken för döden eller för annat som är främmande. Främmande behöver inte vara synonymt med skrämmande. Jag tycker Kitty Crowther lyckats förmedla det på ett mästerligt sätt. Dessutom är illustrationerna i Lilla Döden hälsar på helt magiska! Lilla Döden hälsar på finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Mamma Medusa kom så sent som förra året. Det är en bilderbok som också är både illustrerad och skriven av Kitty Crowther. Som ni kanske förstår anspelar titeln och boken på myten om den skrämmande Medusa som hade ormar istället för hår. Här i boken är hon dock inte så skräckinjagande, åtminstone inte för oss läsare. Medusa blir mamma, hon får en söt dotter vid namn Iris. Till en början vågar hon inte släppa Iris att leka med de andra barnen, hon får bara vara hemma med mamma. Men så småningom får Iris börja skolan och då klipper mamman av sig håret. Det kanske låter som en fattig handling, men även om den yttre ramberättelsen inte är så fartfylld så händer det mycket hos karaktärerna, dels hos dottern förstås som föds och växer ända upp till skolålder på de få boksidorna, men dels och kanske främst hos Medusa som växer betydligt som människa i boken. Lite besviken blir jag dock att inte Medusa kan accepteras som hon är med hår, utan att hon känner att hon tvingas anpassa sig genom att klippa av sig håret. Det finns många lager i denna bilderbok, många frågor väcks och många tankar skapas att diskutera kring, både för små och stora läsare. Och även här är det helt fantastiska illustrationer! Mamma Medusa finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Arja och Råttiz

Sonya Hartnett är en australiensisk författare, född i Melbourne, Victoria, Australien, 1968. Hon fick ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2008 och jag stiftade bekantskap med henne just av den anledningen eftersom månadens tema i Barn- och ungdomsboksutmaningen är just ALMA-pristagare.

Arja och Råttiz utkom samma år som hon fick priset. Det står i boken att Sonya fick inspiration till boken från sin systerdotter Hannah som döpte sina händer redan när hon var två. Hennes händer är de tuffaste, bråkigaste och elakaste händer som en liten flicka kan ha. Många är rädda för dem, men Hannah älskar dem. Sonya ville skriva en berättelse om de där händerna. Sagt och gjort, Arja och Råttiz är här. Boken handlar om en flicka som heter Hannah och om hennes händer som heter Arja och Råttiz. De gör ofta olika slags hyss, men de är också snälla och rättvisa. Framförallt vill de inte få skäll för sådant de faktiskt inte ens har gjort, som när lillebror är framme och gör hyss.

Jag gillar den här berättelsen, det var verkligen en annorlunda idé, något jag inte läst om i barnböcker tidigare och det känns uppfriskande även fast boken egentligen har några år på nacken idag. Boken har svartvita illustrationer som ser ut att vara tecknade i kol och de är väldigt uttrycksfulla. Illustratören skriver längst bak att hon tyckte att det var roligt att göra illustrationerna till Arja och Råttiz och det märks tycker jag. Texten är också väldigt bra, den är livfull och skapar spänning. Jag gillar att berättelsen också funkar för olika åldrar – den funkar lika bra som högläsning för de äldre förskolebarnen som att läsa själv för nybörjarläsarna. Den har kul formgivning och en luftig layout.

Vi har en vinnare!

Tävlingen om Min egen receptsamling är nu klar och vinnare denna gång blev Mia som har bloggen Mias bokhörna.

Stort grattis!!

En smakebit på søndag

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från en barn- och ungdomsbok som heter Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Boken utspelar sig i Kiruna och handlar om flytten av Kiruna som planerades på grund av LKAB:s gruvsprängningar under staden. Bokens huvudperson heter Maja och hon vill verkligen inte att flytten ska genomföras, men hon är också livrädd för sprängningarna som sker varje natt. Hon har packat en nödväska och ställer klockan på just tio över ett varje natt för att kunna rädda sin familj om staden rasar under en sprängning. Hon är så pass orolig att hon drabbas av panikångestattacker. Samtidigt kämpar hon med helt vanliga tonårsproblem där skola, föräldrar, bästa kompisen Julia och kärleken Albin är i fokus. I det här avsnittet beskriver författaren när Maja får en av sina panikångestattacker och jag tycker att det är så himla bra skildrat. Ni kanske förstår varför Tio över ett fick Augustpriset 2016?

Jag går så sakta det bara går. Myrsteg. Jag tittar in i skyltfönster. Alva går in i biblioteket. Steg för steg. Snart är jag där. Då börjar det. Hjärtat provar att hoppa ett extra slag, lite för fort. Resten av kroppen hänger genast med. Illamåendet sköljer över mig och jag börjar andas alldeles för fort. Känslan av att vilja fly min egen kropp är så stark att jag vill gråta. Jag kan inte springa eller gå. Jag står utanför biblioteket och ser Alva skymta i fönstret på första våningen. Tänk om jag svimmar nu? Jag tittar mig omkring. Vem skulle kunna rädda mig? Jag håller fast i lyktstolpen. Jag vill inte kräkas. Jag. Måste. Andas. Och plötsligt står han där i fönstret. På entréplan, vid tidskrifterna. Våra blickar möts och han kisar. Men han går inte. Han står stilla. Jag håller på att dö framför ögonen på Albin. Och han förstår inte det. Min kropp jagar min själ. Vrider mig ut och in, gör mig så sårbar och skyddslös. Ögonen fylls av tårar. Albin ser förvånad ut. Då springer jag. Samma väg som jag kom. Nerför Föreningsgatan. Väskan slår mot min höft.

Rutiga familjekokboken

Rutiga kokboken har ni säkert sett eller hört talas om, det är ju en klassiker som fyllde 35 år 2015 och som har sålts i ofattbara 1,3 miljoner exemplar. Förra året kom en nyskriven bok av samma förlag, nämligen Rutiga familjekokboken. Den påminner om Rutiga kokboken men riktar sig till barnfamiljer och fokuserar på lättlagade och barnvänliga recept.

Rutiga familjekokboken innehåller allt – frukostar, luncher, middagar, mellanmål, festrätter, bröd, bakverk och efterrätter. Här finns såväl klassiker som nya blivande favoriter. Tanken är att det ska vara främst fokus på snabblagade vardagsrätter som kan lagas på omkring en halvtimme, perfekt för stressade föräldrar som ändå vill erbjuda barnen hemlagad mat. Men det finns också mycket mer i boken, till exempel förslag på veckomenyer, tips på hur man kan ta tillvara på rester, tips på hur man får barn att äta bättre och så vidare. Författare till boken är båda legitimerade dietister och de har också egna barn i olika åldrar.

Rutiga familjekokboken är tänkt att vara en grundkokbok som man kan återkomma till om och om igen. Recepten är indelade i kapitel som Ägg, Kyckling och kalkon, Kött och chark, Såser och röror, Bröd, Fisk och skaldjur, Fest och högtider samt Sött och gott. Upplägget liknar därmed Rutiga kokboken. Recepten är pedagogiska och tydliga, jag tror säkert att många lite äldre barn kan använda den för att laga sina egna mellanmål eller när de ansvarar för middagen i hemmet. Det finns massor med inspirerande bilder också. Det här kommer att vara en kokbok som finns kvar i mitt hem länge.

Rutiga familjekokboken är utgiven av Massolit förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Laga mat i lergryta

I mitt köksskåp har jag en lergryta som jag brukar använda när jag till exempel gör lasagne eller nån älgstek. Det är ju så smidigt att kunna ställa in den i en kall ugn och sedan får den sköta sig själv tills maten är klar. Men tack vare boken Laga mat i lergryta har jag nu insett att det finns oändligt många fler användningsområden för lergrytan än jag själv kommit på. Man kan även laga fisk, korv och kyckling i lergryta, liksom soppor och till och med baka kan man göra i lergrytan. Grytor och liknande är otroligt smidigt att göra i lergryta eftersom man lägger ner alla ingredienser i grytan och man kan tillbringa minimalt med tid i köket och ändå få en supergod måltid.

Laga mat i lergryta innehåller ett hundratal recept på alla möjliga måltider man kan laga just i lergryta. De är indelade efter kategorierna kött & färs, kyckling & fågel, fisk, grönt och bröd. Det är såväl klassiska rätter som älggryta, ärtsoppa, kalops, sjömansbiff och lammstek som nya rätter som mexikansk stek, risfylld paprika, spetsad älgfärsrulle, lergrytebakad sötpotatis, limesoppa, currygryta och kinesisk kycklinggryta. Dessutom finns det alltså också recept på matbröd som exempelvis morotslimpa och valnötsbröd som man kan baka i lergryta. Jag blir inspirerad av den här boken och vill verkligen testa att använda lergrytan mer än jag gör idag. Recepten är pedagogiska och tydliga. Ett minus dock att det inte finns bilder till samtliga recept. Laga mat i lergryta är utgiven av Ica bokförlag