Vi är vänner

En ny bilderbok av Eva Lindström är här.

– Jag är Haren, sa Haren.

– Jag är Kopparormen, sa Kopparormen.

– Jag är Lilly, sa jag.

Sen var vi vänner.

Så enkelt var det.

vi-ar-vannerVi är vänner är kort sagt en bilderbok om vänskap. Vännerna gör allt möjligt eller ingenting tillsammans. Ibland tycker de lika, ibland inte. Men det gör inget, de är vänner i alla fall.

Vi är vänner är en finstämd bilderbok som utspelar sig i en rofylld skog, målad i milda färger. Med denna bok nominerades Eva Lindström för tionde gången till Augustpriset. I och med det så är hon också den författare som har nominerats flest gånger till den utmärkelsen. Men tydligen finns det en uppdelning i vilka som gillar hennes böcker och inte. Jag har svårt för dem tyvärr. Jag kan se tjusningen i hennes bilderboksestetik, men de tilltalar ändå inte riktigt mig.

Bokbloggsjerka 27 feb – 2 mars

Denna veckas bokbloggsjerka handlar om serier.

Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Spontant kommer jag på två serier, som sinsemellan är väldigt olika, men som har gemensamt att jag slutade läsa dem. Dels serien om rättsläkaren Kay Scarpetta av Patricia Cornwell, som jag tyckte om till en början, men som jag inte alls läser längre. Dels ungdomsbokserien House of Nights som handlar om Zoey som blir överprästinna på vampyrskolan Nattens hus. Medan jag surfade runt hos de andra bokbloggarna som har svarat på frågan så insåg jag också att serien om Malin Fors av Mons Kallentoft också hör till de serier som jag har tröttnat på.

Annars så läser jag rätt mycket serier, framförallt när det gäller svenska deckare. När det gäller serier så kan de vara rätt ojämna och av skiftande kvalitet under seriens gång. Men det som framförallt får mig att lägga ifrån mig böckerna är när det inte händer tillräckligt mycket med huvudkaraktärerna, när de inte utvecklas, men också när innehållet i böckerna blir alltför lika så man inte kommer ihåg vilken bok som handlade om vad, för att de påminner så mycket om varandra. En bra serie ska innehålla en slags händelseutveckling och även om böckerna som ingår i serien bygger på varandra så ska de också till stor del kunna vara självständiga, det får inte vara alltför mycket hänvisningar till de andra böckerna. Slutet i en bok som ingår i en serie bör också innehålla en cliffhanger, inte en alltför stor, men åtminstone så att man ser fram emot nästa bok i serien. Det måste också kännas att en författare skriver ett antal böcker för att hen har något att säga, inte bara för att få sälja så mycket som möjligt. Det är tyvärr alltför vanligt att det blir slentrian i bokskrivandet och att författarna lever mycket på gamla meriter, och tyvärr köper jag inte det. Det måste finnas lite känsla bakom författarskapet.

 

101 favoritord

00090567101 favoritord är en stor bok fylld av foton och illustrationer av olika saker som finns i barnets värld. Varje uppslag har sitt tema, till exempel familj, kläder, leksaker, mat och djur. Varje uppslag har mängder av foton på saker och så står det intill vad bilden föreställer. På varje uppslag finns också en fråga, till exempel ”hur många nallar har du” eller ”hur låter de olika djuren”. Boken har ett stort format och realistiska foton, vilket gör att det finns mycket att se och upptäcka. Boken har tjocka kartongsidor och rundade hörn, perfekt för de minsta att bläddra i själva eller tillsammans med en vuxen som kan berätta om bilderna. Boken är utgiven av Egmont Kärnan.

Sant eller falskt

För ett tag sedan skrev jag om När jag reste till jordens medelpunkt av Andreas Palmaer. Då skrev jag att den boken var en uppföljning till Sant eller Falskt.

sant-eller-falsktSant eller falskt är en lättläst kapitelbok fylld av 19 mer eller mindre osannolika historier. Konceptet går ut på att författaren presenterar en historia och därefter får läsaren gissa om historien är sann eller falsk. Svaret kommer på nästa sida. Vad tror du, är Loch Ness-odjuret världens sista dinosaurie? Glömde de första människorna på månen kvar en astronaut? Finns det en stad där barnen bestämmer?

Även som vuxen är det intressant att ta del av historierna och gissa. En del av berättelserna kan man direkt svara på om de är sanna eller inte, medan andra är mer kluriga. Boken vänder sig till barn mellan 6-9 år och den går bra att läsa själv, men jag tänker mig också att boken kan vara rolig som högläsningsbok i skolan där man kan diskutera om historierna efteråt. En bra bok för de som gillar humor, spänning, gåtor och häpnadsväckande historier. Ett plus för det avsnitt i slutet av boken där man kan lära sig skapa sina egna sant- eller falskt-historier.

 

Jag vaktar hunden

jag-vaktar-hundenJag vaktar hunden är ett triangeldrama om två vänner som hittar en hund och de försöker båda två att vinna hundens uppmärksamhet på sina egna sätt. Tillsammans och var för sig pockar de på uppmärksamhet hos den envisa och ointresserade hunden. Micke är mer försiktig, medan Manne är mer rakt på. Till slut tröttnar barnen på hundens ointresse och försvinner bort med en boll, varpå hunden får lugn och ro igen.

Pija Lindenbaum är känd för att hon lyckas förmedla barns känslor på ett utomordentligt sätt, både i text och bild. Även i denna bok lyckas hon förmedla frustration och besvikelse över att hunden inte bryr sig, tillsammans med avundsjuka och tävlan om uppmärksamhet. Detta tillsammans med en blandning av humor och allvar. Samtidigt bör man ha i åtanke att boken vänder sig till de yngsta barnen, så boken har inte alls speciellt mycket text. Jag är inget större fan av Pija Lindenbaums böcker, främst för att illustrationerna inte tilltalar mig, men jag förstår böckernas storhet och även denna bok är genialisk med Pija Lindenbaums karaktäristiska illustrationer.

Autografjägarna – Min bästa ovän

autografjagarna-min-basta-ovanAutografjägarna – Min bästa ovän – är den första boken i en serie om tre som handlar om Malva och Marius som båda samlar på autografer. Helst ska det förstås vara från riktiga kändisar. Men det är en smula orättvist. Malvas block är nästan tomt, medan Marius verka springa på kändisar bara han kliver ut genom dörren. Men Malva är inte den som ger sig i första taget, hon har minsann en plan…

Min bästa ovän är en humoristisk bok fylld av vardagsdramatik. Jag kan tänka mig att den passar såväl killar som tjejer som vill ha en rolig bok. Målgruppen är 6-9 år, men boken är inte så lättläst att den passar som läsa-själv-bok för de yngre, utan antingen för de äldre som kunnat läsa ett tag eller som högläsningsbok. Jag har en dotter på 7½ år och hon blev inte särskilt förtjust i boken, hon tyckte den var för tråkig. Sanningen att säga så blev inte jag heller överförtjust. Jag gillar inte riktigt Andreas Palmaers berättarspråk och jag tyckte inte om humorn i boken. Boken är utgiven av Alfabeta bokförlag.

Konst – Titta, upptäck, gör

Igår skrev jag om en bok som introducerar färger och färglära för de minsta barnen. Idag tänker jag skriva om en bok som också handlar om färger och konst, men den vänder sig till större barn, ungefär mellan 9-12 år.

konst-titta-upptack-gorKonst: Titta, upptäck, gör är skriven av Ylva Hillström och utgiven av Alfabeta bokförlag. Den är skriven i samarbete med Moderna Museet. Boken handlar dels om att titta på konst och dels om att skapa själv. Presentationer av konst, konstverk och konstnärer blandas med inspiration och tips för eget skapande i olika tekniker.

Utgångspunkten är ”Hur kan konst vara”. Därefter presenteras ett antal konstverk från Moderna Museet och så diskuterar författaren hur man kan uppfatta och beskriva dessa konstverk. Både svenska och utländska konstnärer presenteras.

Det är kanske inte självklart för dagens barn att besöka konstmuseer eller titta på konst. Därför är det bra att det kommer sådana här böcker för att introducera konsten och visa att det inte är så svårtillgängligt som man kan tro. Den här boken introducerar, inspirerar och entusiasmerar läsaren och det är ett bra betyg! Jag tror att det här är en utmärkt bok att använda även i skolklasser. Boken vänder sig till målgruppen 9-12 år.

Färger

För några år sedan kom en bok som hette just En bok av Hervé Tullet. Den var banbrytande på många sätt eftersom den gjorde barnet delaktigt vid läsningen. Nu har samma författare kommit med en ny bok som heter Färger. Den bygger på samma koncept som En bok och jag tror att den här boken kommer att bli lika omtyckt av barnen.

fargerFärger handlar alltså om de olika färgerna och om vad som händer om man blandar olika färger med varandra. Den uppmanar också till att experimentera med färger på egen hand. Ett lekfullt och pedagogiskt sätt att lära sig färglära. Fram med fler sådana här böcker!

Boken vänder sig till de yngre barnen, samtidigt som den egentligen inte är så åldersbunden. Boken är lite för lång för de yngsta barnen som kanske inte håller upp koncentrationen tillräckligt länge. Men de äldre barnen genomskådar nog konceptet lite, så jag tror att det rätta nog ändå är att låta boken växa med de yngre barnen. Förutom att lära sig färger kan man jobba med många andra saker i boken, som att lära sig räkna, lära sig höger och vänster och så vidare. Tänk att jobba med Färger i en barngrupp, vad mycket roligt man skulle kunna hitta på med barnen.

Man tröttnar inte på boken i första taget. Det här är en bok som väcker intresset för färg och form. Så nära målning man kan komma utan att måla själv. Jag såg att den såldes i paket tillsammans med färgkritor på Barnens bokklubb – ett genialt grepp, för målarglädjen lär väckas av den här boken. En nackdel med boken är dock att det är tunna sidor och inte tjocka kartongsidor i den, de tunna sidorna gör att den inte är så hållbar för många omläsningar för de mindre barnen…

 

Bokbloggsjerka 20-23 februari

Förra veckan var det ingen Bokbloggsjerka. Nu när jerkan är tillbaka berättar Annika att hennes värk sätter käppar i hjulet för henne och därför blir det inte så mycket bloggat som hon skulle vilja. Därför skriver hon:

Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Egentligen är jag inte rätt person att svara på detta, eftersom jag själv har haft ett par långa bloggpauser i samband med två väldigt jobbiga händelser i mitt privatliv som kom tätt inpå varandra. Det började med att min minsta dotter föddes livlös efter att ha haft syrebrist i magen och hon låg därför inne på sjukhuset länge i respirator. Därefter hamnade jag i en vårdnadstvist och efter det var vi tvungna att flytta på grund av en hotbild. På grund av allt som hänt under detta år så hamnade jag i en utbrändhet samtidigt som jag hade tre små barn att ta hand om på heltid. Så bloggen fick helt enkelt ligga och vila, även om jag ofta tänkte på den och önskade att jag hade haft tid med den.

Så jag har förståelse för att bloggandet kan gå upp och ner i samband med vad som händer i privatlivet. Svackor får nog alla, kanske i samband med att det är mycket på jobbet eller att barnen är sjuka. Det som jag tycker hjälper mig då är förinställda inlägg. När jag bloggar så skriver jag helst flera inlägg i taget som jag sedan schemalägger, för när jag väl sätter mig och recenserar böcker så kan jag lika gärna skriva om flera stycken på samma gång. Regelbundna inlägg är en annan favorit, dit bland annat Bokbloggsjerkan hör. Sådana inlägg är trevliga att läsa, men de kräver inte lika mycket ansträngning att skriva så som bokrecensionerna. Listor är en annan favorit, liksom temaspecialer. Sådant gör bloggandet roligare och det blir lite annorlunda än att bara recensera böcker.

Jag försöker tänka på att variera vilka böcker jag skriver om, blanda barn- och vuxenböcker. Även om det på sistone mest har varit barnböcker jag läst (för barnen), bara för att jag inte har haft tillräckligt med ork och fokus på att läsa vuxenböcker just nu. Jag siktar också på ett inlägg om dagen, även om det inte alltid blir så. Just nu är det mest bokrecensioner på min blogg, men jag har en ambition att fylla på med annat som handlar om böcker och läsning, så det blir en ännu bättre variation. Jag skulle också vilja fota mer själv till bloggen.

Jag sitter i stort sett alltid vid mitt skrivbord i mitt arbetsrum och skriver på min laptop. Har aldrig bloggat via mobilen, men kanske ska jag testa det, då kanske det blir enklare att skriva inlägg? Eller åtminstone utkast till inlägg. Jag funderar också på att införskaffa en anteckningsbok där jag kan samla idéer så jag har dem på ett och samma ställe. Och så jag får ner dem på papper istället för att ha dem i huvudet tills jag glömt dem 🙂 Jag har i alla fall bra ordning på mina böcker. Orecenserade böcker på ett ställe i bokhyllan och olästa böcker på en annan plats. Så där får de vänta tills jag har tid för dem. Det underlättar att slippa se dem mitt framför sig när man befinner sig i en bloggpaus.

Jag kommer att läsa allas inlägg i denna bokbloggsjerka med stort intresse, för det är otroligt intressanta frågor och jag läser gärna mer om hur alla tänker om sitt bloggande. Jag skulle också behöva bättre rutiner när det gäller mitt bloggande, så jag kommer också att ta till mig andra bloggares tips. En sak som jag tycker att jag kan vara dålig på är att det ibland kan gå för långt emellan det att jag läser en bok tills det att jag skriver om den. Även om jag fortfarande kommer ihåg vad den handlar om i stora drag och vad jag tyckte om boken så hinner jag ändå glömma viktiga detaljer som jag skulle vilja skriva om. Därför skulle jag vilja bli bättre på att anteckna antingen medan jag läser eller direkt efter att jag läst ut boken, så jag har lite stödord, anteckningar eller ett utkast, även om jag inte skriver hela blogginlägget på en gång. Jag skulle också behöva skapa någon slags grundplanering eller grundstruktur, så jag har något att planera resten av bloggandet efter.

Ska vi va?

Vänskap är inte alltid okomplicerat, inte ens för de minsta barnen. Detta tar Pija Lindenbaum fasta på i sin nya bilderbok Ska vi va?

ska-vi-vaBoken handlar om Berit som alltid är ute och leker. Hon är en sådan som har sand i pannan och galonbyxor fastän det inte regnar. Hon är en sådan som alltid vill va (=leka med kompisar). Idag vill hon leka med Flisan. Så hon knackar på och frågar ”Ska vi va?”. Men Flisan vill inte, hon vill vara ifred och klippa med sin nya sax. Då släpper mamma in Berit från andra sidan av huset. Flisan blir liksom aldrig fri från Berit. Men nästa dag, då är inte Flisan längre sugen på att pyssla. Hennes sax ser så tråkig ut och egentligen vill hon gå ut och leka. Där står ju Berit. ”Ska vi va?” frågar Flisan och ett rollbyte sker. Man kan tro att Berit nu ska säga ”Jaså, duger det nu” men det gör hon inte, utan hon sväljer sin stolthet, om hon nu ens har haft någon. Beundransvärt.

Jag tror att de flesta någon gång känner som Flisan, att man är nöjd bara med att vara hemma och pyssla på egen hand, i sin ensamhet. Kanske inte minst i dagens stressiga samhälle med stora klasser och barngrupper, mycket aktiviteter och den stress som tekniken ger. Men alla kanske inte känner att det är okej att ibland säga nej till en kompis. Därför är det bra att boken visar att det visst är okej. Samtidigt bör man förstås tänka på hur man säger och visar det för sin kompis så att man inte sårar. Och där är den här boken perfekt att ha som inledning på ett sådant samtalsämne.

Värt att tänka på är ju också att boken skildrar det hela ur två olika perspektiv, nämligen både Flisans och Berits. På så sätt skapar boken igenkänning hos ännu fler än om bara den ena huvudpersonen kommit till tals. Ett stort plus är också att bokens text och bilder hänger ihop väldigt bra, vilket kanske inte heller är så konstigt eftersom det är Pija Lindenbaum som både har skrivit och illustrerat. Boken utges av Rabén & Sjögren.