Pojken som försvann är den tredje fristående deckaren i serien om kriminalkommissarie Sara Vallén. De två första heter Vit syrén och I egna händer.

Året är 1998 och en tvåårig pojke i försvinner spårlöst från en förskola i Lund. Trots polisens ansträngningar, och till moderns stora förtvivlan, förblir fallet olöst. 

Tjugo år senare får kommissarie Sara Vallén vid polisen i Lund in ett tips som tycks vara kopplat till den försvunne pojken. Samtidigt utsätts Saras döttrar Klara och Bella för trakasserier av en grupp unga män med nazistsympatier. Orsaken är att döttrarna startat en studentförening som stöder ensamkommande ungdomar i deras skolarbete. En av dessa ungdomar, Reza, hittas död i Höje å med ett hakkors inristat i pannan. Det inleds en omfattande jakt på mördaren samtidigt som Sara Vallén och kollegan Torsten Venngren följer upp de nya tipsen om den försvunne pojken från 1998. 

Jag gillade verkligen de två första böckerna som Cecilia Sahlström skrivit om kriminalkommissarie Sara Vallén. Författaren är själv polis och det känns väldigt trovärdigt det hon skildrar. Hon har också en berättarförmåga som får en att verkligen gripas tag och vilja fortsätta läsa. Den stora styrkan tycker jag ligger i skildringen av karaktärerna. Hon har lyckats skapa karaktärer som känns mänskliga och har både bra och dåliga sidor, precis som vem som helst. Hon skildrar också dynamiken dem emellan väldigt bra. Det är verkligen en arbetsgrupp som jobbar framåt för att lösa fallen och det känns så realistiskt. Jag gillar att poliserna känns som helt vanliga människor, det är inga råbarkade, udda typer som har en massa stora problem i sitt privatliv som i så många andra deckare. Tvärtom känns det hela tiden äkta. Själva mordgåtan var kanske inte den mest spännande jag läst, den handlar om människors utsatthet, om främlingsfientlighet och hat, något som ju skildrats i många liknande böcker den senaste tiden och den här boken tillför inget nytt där. Istället är det skildringen av polisyrket, utredningsarbetet och människornas agerande som är det intressanta och det som får mig att girigt sluka sida efter sida. Språket flyter lätt på och det är dessutom fina miljöskildringar från såväl Lund som Falun denna gång.

Bäst av allt är att jag har tre olästa böcker om Sara Vallén att se fram emot. Näst på tur är Hatet vi bär.