Ränderna går aldrig ur är Agnes Hellströms debutroman (Forum). Boken utspelar sig på internatskolan Sigtuna Humanistiska Läroverket. Elin har växt upp i Gimo tillsammans med sin mamma. När det är dags att söka till gymnasiet får hon en broschyr om internatskolan av sin mormor och det känns som ett löfte om lycka, gemenskap och vänner. Sådant hon saknat i tråkiga Gimo. Snart visar det sig dock att livet på internatskolan inte alls är så okomplicerat som hon trott. De rika och till synes perfekta människorna på internatskolan bär alla på sina egna trauman. Elin irriterar sig också på klasskillnader, förmedrande inskolningsriter och hierarkiska ordningar. Hon har en privilegiad bakgrund tack vare sin mormor, men hon har växt upp i Gimo med en ensamstående mamma och inte alls tillhört mormors värld i Djursholm. Därför känner sig Elin klämd mellan två världar och känner sig osäker på vart hon hör hemma.
Ränderna går aldrig ur
Ränderna går aldrig ur är en utvecklingsroman med en ung tjej i senare tonåren. Den handlar om allt det vanliga som unga människor går igenom för att bli vuxna. Men som en extra krydda finns livet på internatskolan med och alla tankar kring det svenska klassamhället. Själv har jag inte alls haft någon inblick i den stängda miljö som internatskolor innebär, så jag tycker att det är jättekul att få läsa en bok från den miljön. Författaren har själv gått på SSHL och förmodligen är det därför hon skriver boken, men det är ingen ny Ondskan. Boken är nyanserad och välskriven. Väldigt läsvärd. Jag får stor behållning av boken som vuxen, men jag tror att ungdomar också skulle tycka mycket om boken.