Sanna Borell är en bilderboksskapare jag gillar. Tidigare har jag skrivit om Jakten, Djungelön och En sån dag. Förra året kom hon ut med två nya bilderböcker: Klappa snällt och Kedjan.

Klappa snällt handlar om tre barn. De är stora och gungar högt och vilt. De tycker om samma sorts godis och delar lika på allt. De vet att man ska klappa katterna snällt. De är snälla mot alla. Alla får vara med. Alla utom Börje. I själva verket är de ganska elaka mot Börje. De gömmer sig så de slipper vara med honom. De skyndar sig att äta upp godiset för att han inte ska få smaka. De leker med varandra trots att han är där. De leker pirater och låter Börje vara deras fånge. Man kan säga att boken handlar om mobbing och hur elaka de tre barnen är mot Börje. Men boken ger också ytterligare ett perspektiv, nämligen de tre barnens. De vill ha det på sitt sätt – de har redan delat upp godiset mellan sig på tre, de har sina egna lekar och hemligheter och tycker att Börje stör när han vill vara med. Börje är alltid vägen. Han är dum och fattar ingenting enligt de tre barnen.

De tre vännernas perspektiv visar så tydligt att ingenting är bara svart eller vitt. Vänskap är betydligt svårare än så. Boken ger upphov till många tankar och funderingar. Vem har rätt och vem har fel? Får alla vara med? Hur ska man göra när man leker en lek och någon annan vill vara med, men man bara tycker att denna person förstör leken? Ja, här finns det mycket att prata kring. Bra att läsa högt i en barngrupp när man jobbar med vänskap. Men man bör vara medveten om att boken inte tydligt tar ställning mot mobbing och för att alla alltid ska få vara med. Här ställs detta lite på ända och man får som sagt väga lite för och emot och fundera på vad man egentligen tycker, innerst inne. Hur gjorde man själv som barn? Hur vill man att ens barn ska göra nu? Ja, som ni ser så väcker det här minst lika mycket tankar även hos oss vuxna.

Nog om innehållet. Om man ska beskriva text och bild i denna bilderbok tror jag att sparsmakad är ett ord som täcker både och. Illustrationerna är tecknade med vit bakgrund och det är ganska få detaljer. På uppslaget där de tre vännerna gungar syns bara de tre vännerna på varsin gunga. Inga träd, ingen gungställning, överhuvudtaget ingen miljö alls runtomkring. Det betyder dock inte att illustrationerna inte är uttrycksfulla. Tvärtom. Mycket av berättelsen sker just i bilderna. Här ser man karaktärernas ansiktsuttryck, barnens gemenskap respektive utanförskap och annat som inte konkret sägs med ord i texten. Bilderna är därför värdefulla som komplement till handlingen för att berätta historien. Texten är ganska kortfattad, lite poetisk. Det känns som att varje ord är valt med omsorg och få onödiga ord kan hittas. Den är skriven med enbart versaler av någon anledning. Det gör att boken också skulle fungera att läsa själv för barn i förskoleklass eller lågstadiet som har börjat läsa stora bokstäver. Men jag tror att innehållet gör sig bäst att diskutera efter läsningen, så bäst gör den sig nog ändå som högläsningsbok.

Klappa snällt är utgiven av Opal förlag och finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Kedjan är en helt annan typ av bilderbok, mer en råttan-på-repet-historia där läsaren på varje uppslag får ledtrådar om vad som komma skall och som får en att nyfiket vilja bläddra vidare för att se vad som händer på nästa uppslag. Även här finns dock ett djupare inslag, då bokens stora tema är hur vi alla, trots vår brokighet, hänger ihop med varandra. På första uppslaget möter vi Svea. Hon gillar att läsa böcker om dinosaurer och att göra roliga frisyrer. Men vem går hon till när hon vill klä ut sig? Jo, det får vi veta på nästa uppslag, för där möter vi nämligen Sveas granne. Han gillar att sjunga och att klappa på mjuka saker. Men vem har de mjukaste kinderna? Jo, det får vi veta på nästa uppslag. Och så fortsätter det sådär genom boken – ända tills vi kommer tillbaka till Svea igen. På så sätt sluts cirkeln och man får en förståelse för hur personer kan ingå i ens nätverk även om de inte ingår i den närmaste familjen. En bok som öppnar för diskussioner kring relationer och gör det möjligt att diskutera med barnen vilka relationer de själva har i sina liv. Här visas tydligt att det inte är enbart blodsband som knyter ihop oss. Boken har ett inkluderande perspektiv, både när det gäller familjebildningar och karaktärernas utseenden. Man möter verkligen alla möjliga typer av personer, precis som i verkligheten, och det är inget konstigt med det. Ingen är mer värd än någon annan, utan alla är lika viktiga och har sitt att bidra med. Även här är såväl text som illustrationer sparsmakade. Men här bidrar illustrationerna ännu mer till en berikning av texten. Det är ju här vi till exempel ser att karaktärerna har olika utseenden, hudfärger osv, eftersom det inte problematiseras i texten, det är bara helt naturligt, och det är så suveränt gjort! Jag tycker jättemycket om den här boken och kommer att rekommendera den till såväl familjer som förskolor som besöker biblioteket. Kedjan vann Castor-priset 2017 och jag förstår varför.

Kedjan är utgiven av Alfabeta och finns på Adlibris och på Bokus.