Surtanten Birgitta Svensson ogillar barn och gör allt för att undvika de fem grannbarnen på gården. En dag får hon deras fotboll i huvudet, tuppar av och blir sedan som förbytt. Plötsligt blir hon barnens bästa vän i kampen mot Lennart von Spetsnäsa, stadens fifflande och girige kommunalråd som inte vill satsa en krona på ungar. Han har ingen aning om vad en arg surtant och fem listiga barn kan ställa till med för bus för att få sin vilja fram…

En busig barn- och ungdomsbok för låg- och mellanstadieungar om otippad vänskap, att komma över rädslor och att det aldrig är för sent för någonting. Inte ens för att köra brandbil, bjuda fienden på mördarsniglar eller väcka en 50 år gammal kärlekshistoria.

Så står det i baksidestexten till Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa. En bok som lät lovande med tanke på de teman som boken tar upp. Men jag hade svårt för boken. Jag tyckte inte att den var humoristisk och den kändes tung att läsa. Jag läste den högt för mina äldsta barn (5,5 och 9,5 år) och ingen av dem tyckte om boken. Jag tycker att det var tråkigt, för idén bakom boken var som sagt lovande. Jag har dragit mig för att recensera den eftersom jag inte riktigt gillade den och jag har funderat både en och flera gånger om jag verkligen ska recensera den när jag tycker som jag gör. Alltså, boken är välskriven och det är inget fel på den, det är bara det att just jag inte tyckte om den. Dessutom vet jag att det kommit minst en bok till om Surtanten Birgitta och jag har läst i flera recensioner att andra tyckt om den, så det är nog bara jag som inte har rätt humor.

Hur gör ni när ni stöter på böcker ni inte gillar, recenserar ni ändå? Hur gör ni om ni inte gillar böcker ni fått som recensionsexemplar?