Kitoko bor med bara sin pappa efter att mamma reste iväg på sitt viktiga uppdrag och aldrig kom tillbaka. De flyttar hela tiden och glömmer alltid någonting. Men en sak finns alltid kvar, nämligen hoppet. Åtminstone säger pappa det. Men trots att Kitoko letar överallt i lägenheten kan hon inte hitta det där hoppet. En dag orkar inte pappa någonting alla, inte ens gå upp ur sängen. Vilken tur att Kitoko kan klara sig rätt bra själv. Hon gör frukost själv, svarar i pappas telefon och bläddrar i lokaltidningen. Och vilken tur att hon har en fantastisk förmåga. Kitoko har nämligen en fantasivärld dit hon kan försvinna. Där finns vännen Connal som har svar på alla hennes svåra frågor. Där kan Kitoko också besöka viktiga minnen som finns sparade.

Kitoko är en bilderbok om ett barn som har det tufft hemma, men där kärlekens och fantastins kraft hjälper henne att ta sig igenom de svåra stunderna. Det är en fin text om ett tungt ämne. Illustrationerna hjälper dock till att lätta upp helhetsintrycket, de är lekfulla, fantasirika, färgfyllda, levande, glada, spännande och de väcker nyfikenheten, fantasin och framförallt hoppet till liv. För hoppet är ju faktiskt alltid med oss. Och så länge vi kan minnas allt fint vi delat med varandra finns också förmågan kvar att skapa nya minnen tillsammans. Det kanske är tungt och jobbigt nu, men det kommer bli ljusare och lättare.

Bilderboken är skriven av Kayo Mpoyi, illustrerad av Linn Grebäck och utgiven av Rabén & Sjögren.

Äntligen är det fredag! Elly och Alba har planerat sitt fredagsmys in i minsta detalj. De ska se på Frost och så ska de äta hallon, blåbär och chips. Men Ellys mamma har inte lyssnat alls. Det finns varken chips eller bär. Bara tråkiga popcorn.

– HALLON, BLÅBÄR och chips, skriker Elly, för att mamma verkligen ska höra och förstå.
– Men vi har inga bär. Om ni absolut måste ha det får ni gå ut i skogen och plocka, säger mamma.

Det menade hon förstås inte riktigt, egentligen tycker hon att Elly och Alba är alldeles för små för att gå ut i skogen ensamma. Men tjejerna smiter iväg till skogen ändå, trots att det är mörkt och lite läskigt, för bär och chips är faktiskt livsviktigt på fredagsmys.

Men i skogen hittar de inga bär. Istället hittar de Ellys coola och sura granne Thea som gråter så att tårarna sprutar. Ja faktiskt lipande som en småunge, trots att det är hon som brukar kalla Elly och Alba för småungar.

Det här är en humoristisk vardagsberättelse om hur jobbigt det kan vara att känna sig liten, men också att det inte heller alltid är så lätt att känna sig stor. Boken är skriven av DN-journalisten Emma Bouvin som nu barnboksdebuterar och hon gör det på ett skickligt sätt med rolig text och dialoger man verkligen kan känna igen sig i. Illustrationerna av Emma Göther samspelar fint med texten och skildrar såväl humorn som allvaret och barnperspektivet.

Emma Adbåge är mästerlig på att skildra livet på en skolgård ur ett barns perspektiv. Lekarna, relationen med kompisar, gruppdynamiken. Hon fick Augustpriset 2018 för bilderboken Gropen och jag skulle bli förvånad om hon inte blir nominerad även för Såret. Hennes nya bilderbok, Såret, handlar om att vara i centrum, att bli synlig och att plötsligt vara den som alla vill prata med. Det är pirrigt och härligt med uppmärksamhet, men vad händer sedan, när såret och därmed uppmärksamheten så småningom försvinner? Vem bryr sig om ett litet ärr?

PANG! Rakt på marken låg jag och fattade inte nåt. Jag såg bara himmel och lite jacka.

– Lever du!? ropade Sisse.

– Jag tror det, viskade jag.

Sen hördes en massa fotsteg, för hela skolgården hade hört smällen. Ettorna kom, tvåorna kom, Niklas i fyran kom och några på fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan.

När huvudpersonen trillar och blöder strömmar det dit folk från hela skolgården – alla vill se såret. Sen hamnar huvudpersonen i någon slags VIP-position, hen blir till och med buren runt skolan i så kallad kungastol. Alla ville veta allt om sår och de jobbade med sår i alla ämnen under resten av skoldagen. Huvudpersonen njuter av uppmärksamheten. Men så småningom blir såret till en skorpa och därefter till ett ärr. Vad händer med uppmärksamheten då? Boken slutar lite för snabbt för att vi ska kunna få reda på det. Men det viktiga är just själva olyckan på skolgården och allt den för med sig. Och det skildrar som sagt Emma Adbåge på ett mästerligt sätt.

Eftersom Emma står för både text och bild är samspelet däremellan förstås helt sömlöst. Hon arbetar mycket med färg och form och olika dimensioner, till exempel färgen röd som i blod och de vuxna som är väldigt långsmala och sträcker sig långt över barnen. Blickarna säger också väldigt mycket om personernas tankar och känslor, de har väldigt uttrycksfulla miner och ansiktsuttryck. Jag tänker att det finns mycket att samtala i en barngrupp om denna fina bilderbok.

Lyckan i att hitta en vacker sten. En sån man alltid drömt om: lagom rund, och alldeles len. Att ta hem den, tvätta den med tvål och torka den med finservetter. Och sedan förskräckelsen när man upptäcker att den plötsligt är borta. Jackfickorna är tomma. Man har tappat den!

Huvudpersonen ger sig ut tillsammans med bästisen Vide för att söka efter den förlorade stenen. Men istället för stenen hittar de en borttappad vante. Och en tant. Fast det är inte hennes vante. Och inte har hon sett någon sten heller, men hon berättar om den gången hon tappade bort en tjusig hatt, så hon vet precis hur det trist det är att tappa bort något man tycker om. Tillsammans beslutar de sig för att hitta vantens ägare, och snart träffar de på andra som också vill vara med och leta.

Boken blir lite som en katten på råttan – råttan på repet där vännerna möter person efter person och var och en har en historia om att förlora något. Boken har hög igenkänningsfaktor, för alla har vi väl någon gång förlorat något vi tycker mycket om. Men även om man har tappat bort något kan man ju hitta något som är minst lika bra, eller kanske till och med bättre!

Bilderboken Allt vi tappar och hittar är skriven av den augustnominerade författaren Elin Johansson. Berättelsen går i sakta, lågmält tempo, texten är poetisk och eftertänksam. Detta är ingen fartfylld bilderbok. Men den är stundvis humoristisk, charmig, tänkvärd och stämningen är varm och mysig. Illustrationerna är också stämningsfulla. Det är Siri Ahmed Backström som skapat dem och de är i varma, mjuka, milda färger. Slutet är extra fint, för även om inte stenen kom tillrätta så fick vännerna något annat – en gemenskap, och en fin fjäder! Ett plus för den mångfald och inkludering som illustrationerna serverar på ett självklart sätt utan att det nämns i texten.