Nog hade jag hört talas om att vänner kunde försvinna när man skaffar barn, men jag hade nog inte tänkt närmare på det. Nu står jag där själv och fattar inte riktigt hur det har gått till.
Jag har alltid haft få, men nära vänner. Har aldrig varit mycket för att ha många bekanta, ytliga vänner. Tyvärr har jag flyttat runt en del i Sverige efter att jag flyttade hemifrån (flyttade direkt jag tagit studenten), så jag har tappat många bra vänner på vägen. Vi har inte riktigt lyckats hålla kontakten när det skiljer så många mil.
Noga räknat så har jag haft fyra bra vänner under de senaste åren:
* C: hon bor i andra ändan av landet. Vi började som brevvänner, för tio år sedan hittade vi varandra genom en annons i Mitt Livs Novell! Sedan träffades vi, höll kontakten via mail och telefon och numera har vi enbart gått till att vara brevvänner igen. Vi har kännt varandra så länge nu, och berättat om våra innersta känslor under båda roliga, som svåra perioder. När det var som tätast mellan breven kunde vi skriva 10-20 A4-sidor varannan vecka. Nu är det mer sällan, men vi håller ändå kontakten via brev.
* A: mitt ex, som jag också träffade för tio år sedan. Nu är det fem år sedan det tog slut, vi båda har haft andra sedan dess, vi har båda flyttat ihop med andra och fått barn på varsitt håll sedan dess, men vi pratar ändå ofta. Det är via telefon och sms, och vi träffas ibland när någon av oss har ärenden i samma stad – han bor 12 mil bort.
* M: min tjejkompis som jag lärde känna i sjuan. Vi har hållt kontakten genom alla år trots att vi båda har flyttat runt en hel del. Vi växte upp och gick skolan ihop, flyttade runt en hel del och lyckades återigen flytta till samma stad, 20 mil från våran uppväxtstad. Vi bor till och med på samma område. Men trots detta så träffas vi bara en gång i månaden, eller kanske snarare varannan månad. Mellan dess har vi ingen kontakt, möjligen något sms då och då. Kontakten har blivit sämre efter att jag har fått barn, då vi inte längre har lika mycket gemensamt (hon vet inte om hon vill ha barn, men hon tror inte det), men redan innan så var den ganska dålig. Vi har glidit ifrån varandra och blivit alltmer olika som människor. För några år sedan, då vi bodde 40 mil ifrån varann och vi båda var singlar och pluggade, så pratade vi timvis i telefonen mest varenda dag. Nu är det borta.
* F: en tjejkompis som jag lärde känna när jag nyss hade flyttat hit till Umeå. Vi har nu kännt varandra i 5-6 år och har under perioder träffats dagligen. Vi har bott grannar och tagit dagliga hundpromenader ihop. Vi har fikat, gått på stan, veckohandlat och pratat timvis i telefonen. Men nu är det borta. När jag blev gravid så försvann allt. Nu har vi telefonkontakt en gång i månaden ungefär och träffas väldigt sällan. Hon har haft mycket i sitt liv under den här perioden och jag har ju också haft mitt, men det beror inte bara på det. Vi har glidit ifrån varandra, vi har inte samma intressen och inte lika mycket gemensamt.
Jag tycker att det är jättetråkigt. Min sambo jobbar extremt mycket just nu, mer än 200% av heltid, och jag saknar vuxenpratet. Mina föräldrar och min bror med familj bor 20 mil bort också, så jag har inga släktingar här. Jag har öppna förskolan och jag har föräldragruppen, men jag skulle vilja ha nya, nära vänner. Vänner att gå långa barnvagnspromenader med, vänner att prata bort timmar i telefonen med, eller sitta och fika med, kolla på film, gå i stan och kolla på kläder, diskutera, vänner som man vet alltid finns där, vänner man kan lita på. Framförallt saknar jag det i vardagen, när sambon jobbar. Någon man kan ringa bara för att slöprata ett tag. Någon som kanske också har barn, någon som är lik mig, har liknande intressen och livssituation.
Vart hittar man dem? Hur gör man egentligen för att skaffa nya vänner som vuxen?