Färjan är Mats Strandbergs första skräckroman för vuxna. Den utspelar sig på en Finlandsfärja och kortfattat kan man säga om handlingen att det börjar med två passagerare som inte riktigt tillhör denna världen. Det är en mor och hennes son och de är vampyrer. De har inte samma agenda, mor och son. Mamman vill anlända till Finland och börja ett nytt liv där. De kan ju inte stanna för länge på varje plats för då väcks misstankar, till exempel om varför pojken aldrig växer upp. Sonen däremot vill inte längre leva i skymundan, han är maktgalen och vill typ ta över mänskligheten. Hans mål är att så många som möjligt av färjans passagerare och anställda har blivit bitna innan de är framme i Åbo. Han vill att de nybitna, nyfödda vampyrerna ska invadera Finland, sprida sig över Europa.

Bokens första del är väldigt realistisk. Ett stort antal karaktärer introduceras, de är precis som vilka anställda eller passagerare som helst med goda sidor, dåliga sidor och allt däremellan. Helt vanliga människor av kött och blod. Den andra delen av boken urartar sig däremot, det blir fyllt med blod och splatter. Inte läskigt alls, mest bara grisigt. Jag har lite svårt för splatter-scenerna. Och jag blir absolut inte skrämd. Däremot blir det lite obehaglig läsning ibland när man inte vet vem som är biten, vem man kan lita på. Den plats där händelserna sker på, en Finlandsfärja, är en perfekt vald plats, precis som demensboendet var i Hemmet. Det ligger något speciellt i det faktum att folket ombord på färjan inte kan komma därifrån. Inte kan kontakta land. Inte kan få hjälp. En klaustrofobisk känsla som ger en obehagskänsla.

Precis som i Hemmet så fokuserar Färjan också på relationer och personbeskrivningar. Karaktärerna är väldigt bra skildrade. Det är många karaktärer och det finns en del stereotyper, men det är vanliga människor, sådana som man skulle kunna träffa på när som helst, vart som helst. Även de bitna människorna, de nyfödda, skildras ofta som personer, inte bara som monster. Jag ser lite likheter med Fredrik Backmans romaner om Björnstad, där också vanliga karaktärer skildras på ett utomordentligt sätt. För mig blir dock det blodiga skräckelementet någon hit, och jag är glad att jag läste Hemmet innan Färjan, för annars hade jag kanske inte vågat ta mig an den. Jag hoppas att författaren fortsätter skriva böcker som snarare liknar Hemmet  än Färjan, och framförallt att han behåller allt det psykologiska, relationerna och personskildringarna, för där ligger verkligen hans styrka, liksom det geniala berättargreppet där man som läsare ständigt överraskas och där det tar vändningar man inte räknar med. Jag blev less någon gång i sista tredjedelen av boken, där det var lite för mycket splatter för min smak, men boken är ändå en bladvändare som det inte går att sluta läsa.

Bloggens tema för november är läskigt och läskigt kan man säga att det är i Hemmet, Mats Strandbergs senaste skräckroman. Den utspelar sig på ett demensboende. Huvudpersonen heter Joel. Han har återvänt till småstaden där han växte upp. Han bor egentligen i Stockholm där han drömmer om att försörja sig på musik, men nu har han återvänt till den plats han lämnade i tonåren. Detta eftersom han har tvingats bli förälder till sin mamma, Monika, som blivit allt mer dement och nu ska få flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomskompis Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonåren, då de skildes åt på ett dramatiskt sätt som ovänner. De har inte lätt att hitta tillbaka till varandra nu heller, tvärtom försöker de helst undvika varandra. Men det visar sig att Monika snabbt blir sämre sedan hon har flyttat in på Tallskuggan. Hon får våldsamma utbrott. Och det värsta av allt är att hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Faktum är att det nästan är som om något okänt har tagit över henne. Det blir det som slutligen för samman Joel och Nina igen, de tvingas prata med varandra och samarbeta för att försöka rädda Monika och slutligen även sig själva.

Hemmet är krypande läskig. Sådär så man sitter på helspänn och undrar vad det egentligen är som händer. Att boken utspelar sig på ett demensboende skapar den allra bästa fonden för händelseutvecklingen. Det visar sig bli en slags exorcismhistoria, men det är ju så svårt att veta vad de gamla upplever, vad som är verkligt och inte. Det är lätt att avfärda det mesta till en början, just eftersom man vet att de inte är riktigt klara i huvudet. Men frågan är vem som har detta tolkningsföreträde, kanske är det egentligen så att de gamla har mer koll än man kan tro. Kanske har de rätt när de anar att inget står rätt till. Mats Strandberg vänder gärna på detta och försöker få oss att tänka efter. Man blir inte riktigt rädd och skrämd medan man läser/lyssnar, men det är en obehagskänsla som ger kalla kårar längs ryggen. Väldigt bra skräckkänsla enligt mig. Just det att boken utspelar sig mitt i vardagen, på en plats som de flesta känner igen och allt är så realistiskt så blir det extra obehagligt när de läskiga partierna vävs in mitt i vardagsrealismen. Jag gillar definitivt Hemmet bättre än Färjan av samma författare, den var mest blod och splatter, inte läskig alls. Tydligen ska Färjan filmatiseras och jag tror även Hemmet skulle bli bra som film, Strandberg skriver väldigt actionfyllt och filmiskt. Ett stort plus för mig som har jobbat inom äldreomsorgen är de fina skildringarna av äldreomsorgen och rutinerna på ett demensboende, de känns väldigt trovärdiga. Karaktärerna känns dock aningen stereotypa och platta, men relationerna beskrivs på ett bra sätt istället.

Hemmet finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.